Whitelocke 1653–1654 (Ramundeboda).

Björklövet var ett viktigt foder för får och hästar i Skogsbygden. Björkslåtteräng med hässjade bjöklövskärvar förekom ännu på 1930-talet (Sjöbeck 1935b, foto, Nordiska Museet E.U. 468).

Björkvirke

Björkveden har använts vid järnframställning i Mellösa under folkvandringstid på 300–500-talen (Hansson 1985). Den har ju f.ö. fått ökad betydelse för hushållsuppvärmning genom dagens bruk av braskaminer och kakelugnar.

Virket användes av Lerbäcks och Örebros snickare på 1700-talet (Robson 1833, Wallin 1945) och var det vanligaste träslaget till stommar vid borstbinderi (Esbjörnson 1984). Åtminstone i Edsbergs härad var björkvirket vanligt till liehandtag och liebrynen (Harbe 1956). I industriell tillverkning har björkriset använts i svavelprocessen vid Dylta i Axberg (Anonymus 1749) och vid tändstickstillverkningen vid Skyllberg i Lerbäck (Saxon 1933b). Bruket av björkaska till lut för tvätt var vitt utbrett förr och sågs i Sköllersta ännu på 1910-talet (V. Carlsson ms 1937–1970).

Näver

Näver omtalades på 1300-talet i Magnus Erikssons landslag (Schlyter 1862) och skyddades i bl.a. Västmannalagen (Holmbäck & Wessén 1936). Vid Lassåna sågkvarn skattades näver 1554 (ÖLM) enl. ett inventarium från Kägleholm i Ödeby samma år (Hazelius-Berg 1953). Den ingick i årliga räntan i Närke under 1600-talet (Falkman 1860).

Näver ”som trenne gånger wäxer igen” (Samzelius ms 1758) var ett viktigt underlag till torvtaken fram till 1900-talet. Taknäver användes vid byggnationer i Örebro 1615 och 1638 (Hall 1911, Karlsson 1875), i Skagershult (Sundenius 1672) och vid den mångomskrivna Kullängsstugan från 1693 i Askersund, där 4 lager näver fanns under torven på taket (Bäckgren 1926, Edlund 1982).

Nävertäkt på allmänningarna tilläts för härads-, socken- och länsinvånare i Byggningabalken i Sveriges rikes lag 1734, men var förbjuden i Kvistbro på bruks- och allmänningsskogarna vid sekelskiftet 1900 (Harbe 1956). Enligt en uppteckning i Nordiska museet (E. U. 282) bestod taken 1849 i Bengtsbo by i Sköllersta ännu av torv på näver med ett undantag, där tegeltak lagts. Enligt landshövdingeberättelsen 1822 var det bristen på näver som bidrog till att allmogen täckte sina tak med tegel. Dock exporterades näver genom Hjälmare kanal till Mälaren (Topografiska 1844).

Snart ebbade behovet av näver ut. Giöbel (1902) påpekade att täkt av björkbark hade blivit mera ovanligt. Ännu på 1990-talet sågs enstaka ursprungliga torvtak på näver längs vägarna i Tiveden.

I Glanshammar såldes bär i björkkorgar (Wilson 1826) och på Vinön ingick näver i kräftburarna (Hofberg 1880). Kuriösast av näverprodukter är måhända den näverlur från Kvistbro som inköptes till Örebro läns museum 1915 (Svanberg-Lundgren 1985). Var det något liknande instrument, som Östlund (1960) hade i tankarna när han berättade, att ”morfar kunde spela näver, ett urgammalt och primitivt instrument”?

Under 1700–1800-talen tillverkades näverbottnade skor och stövlar i Axberg, Lännäs och Kvistbro (Harbe 1956, Larsson 1924, Pettersson 1953). Kring sekelskiftet 1900 importerades näver från Hälsingland för Örebrotraktens skofabriker (Örtenblad 1900) och 1916 ”såldes ganska mycket från Laxå och Aspa, särskilt för garvningsändamål” (Sahlin ms).

Björkris

Riset som uppfostringsmetod har behandlats av bl.a. Hjalmar Bergman (1931). Han ansåg, att det ”verkligen är uppfostrande utan att förefalla älskvärt”. I Örebro skola under 1790-talet gjordes riset av hopknutna björkkvistar (A. G. Morén enl. K. F. Karlsson 1900). Någon sorts risaga tycks ha varit en ceremoniell sed i Skagershult: ”På långfredagsmorgonen skulle husfadern låta barnen... smaka ... björkris... bli starka och få vårens kraft” (Harbe 1947a).

I folktro närliggande risets stod ”markvasta... en sorts utväxter på björkgrenar som täta kvastar, sådana hängdes upp över ladugårdsdörrarna till skydd mot maran” (Olsson ms). Dessa markvastar eller martovor hängdes också i taket hos den som drabbats av maran, ”en sjukdom som folk är utsatte för nattetid... den lägger sig på bröstet” (Hidingebro, ÖLM 524).

Björken var en apoteksväxt i Svenska farmakopén 1–11 (1775–1946), bl.a. i form av blad och tjära. Enligt folktron var löven verksamma för sårläkning, mot äggvita och frossan. De ingick i Lotta Björnrams kloka gummamedicin i Sköllersta/Ekeby på 1800-talet (Davidsson-Friberg 2000, Harbe 1950, Viberud 1961). I Viby tog man ”björkelöv å koka, dä jorde mamma när far hadde fråssan, då koka ho björkelöv å la dom i ett lakan, å så la ho gubben i dä” (ÖLM).

”Du skall ej så förrän björken ryker” var ett talesätt i Lerbäck (ÖLM 933). ”Om wåren förr än löfwet spricker ut, gifwer det en lake då barken öppnas med knif ” (Samzelius ms 1758). Saven sades vara verksam mot fräknar och utslag och kallades i Kvistbro björköl (Harbe 1950). Löven nyttjades som vinterfoder för får och getter (Samzelius ms 1758) och gavs kreaturen mot rödsot [dysenteri] (Saxon 1934a). Under 1700-talet användes björkstickor mot tandvärk för att sätta sjukdomar i Mokeltallen i Götlunda (Wikberg 1950).

Med björklövet färgades ylle och linne gult (Grill 1964, Samzelius 1760, ms 1758).

Lövsmyckning

Björklöv var en allmän golvprydnad i Edsbergs härad och ett viktigt inslag vid klädseln av midsommarstången enligt Harbe (1956). Denne berättade att ”två unga björkar sattes vid midsommartid till prydnad framför farstukvisten” under 1800-talet. Äreportar av björk vid vägar och källor är kända från bl.a. Götlunda, Hardemo och Kil (Granberg 1934, Olsson 1932b, Wikberg 1950 s. 663). Björkpynt prydde Örebro vid ett midsommarbesök 1873 (Richards 1875).

Klockaren i Kumla var knappast förtjust i lövsmyckningsseden. 1766 begärde han att få slippa löva kyrkan eftersom det var ont om löv. Begäran avslogs med motivering att det var ett bruk sedan urminnes tider (Hilmersson 1990).

Särskilt i västra Närke kunde unga björkar resas i stället för brudgranar vid grinden till bröllopsgårdar (Harbe 1956, Djurklou ms). Påskrisseden är i Närke känd först efter 1880-talet, med undantag för Askersundstrakten, där den är äldre (Ejdestam 1938).

Björk, börk

Ordet björk uttalades börk i Askersund–Hammartrakten (Djurklou ms, Kjellman ms 1857). Hängbjörk i Lerbäck på 1840-talet hette lokbjörk (Grill 1964), björkfrö i Kvismardalen hette björkäfal (Djurklou 1869). Virket sades i Tylöskogen heta börke (Djurklou ms) och i Lerbäck och Viby bärk och björke: ”trä av björk, förr, nu nästan borta” (Olsson ms ). Björkkvast hette björke-kåst i Närke (Rietz 1862–1867).

Björk ingår i en mängd ortnamn, bl.a. i ”Bettorp af Betula björk” (Karlsson 1899). Björka i Kumla är belagt 1385 och 1426 (Hellberg 1967, Samzelius 1946), Björkenäs i Tångeråsa och Fagerbjörk i Viby 1546 (Viberud 1961). I Bo känner man Björkebäck 1685 och Björksjön 1688, i Lerbäck och Hammar Björkgölen 1699 (Brevner 1942). Björkön är känd från bl.a. Mellösa och Tångeråsa (Uggla 1786). I Mellösa ingår björk i 12 ortnamn (Waldén 1952).

De flesta av nedanstående träd torde vara vårtbjörkar.

Några riktigt stora glasbjörkar har aldrig rapporterats.

Stora ej bestämda björkar, bho i cm:

405 Bo Iboholm 1992, en stor död stubbe 2004 Holmer.
380 Kumla Säbylund, uppmätt vid marken (Odhner 1923).
351 Tysslinge Garphyttan 1940 (ÖLN).
280 Hallsberg Stenkulla, i närheten av gården (Salbo enl. Sernander 1933, foto); (Dahlbeck 1939a, b: ”Närkes största”).
260 Bo Missionshuset vid ån 1991 Holmer.
252 Tysslinge Irvingsholm 1934 (Broddeson ms).
244 Götlunda Sickelsjö 1973 !.
239 Snavlunda prästgården 1931 (Sernander 1933).
227 Lännäs Djursnäs brädgård 1929 (Broddeson ms).
225 Götlunda Kungsbacken 1977 !.
225 Götlunda Lilla Lindnäs, hage 1980 !.
225 Tångeråsa Trystorp (Löfgren m.fl. 1999c).
222 Lännäs Segersjö, allén (Löfgren m.fl. 1998h).
222 Tångeråsa Trystorp (Löfgren m.fl. 1999c).
221 Almby Ormesta Murargård (Löfgren m.fl. 1999f).
221 Längbro Karlslund 1940 (ÖLN).
220 Lännäs Segersjö, allén (Löfgren m.fl. 1998h).
220 Kumla Säbylund 1928 (Broddeson ms).
220 Götlunda Lilla Lindnäs, hage 1980 !.
220 Götlunda Lunger, V om Kung Sigges sten 1980 !.
211 Längbro Karlslund 715 618 (Löfgren 2000a).
209 Lännäs Segersjö, allén (Löfgren m.fl. 1998h).
208 Längbro Karlslund 715 618 (Löfgren 2000a).
201 Götlunda S om Vikudden 1973 !.

Övriga märkesträd:

Askersund Askersund Norra Algrena, Kung Välters björk, vid Kung Välters hög i Norra Asplången, resterna nu i Tivedsmuseet, Laxå (Haugard 1912); ”ansågs äga förtrollande kraft” (Haugard 1922); i museet finns en sägen med anknytning till björken (Tjörne 1924). Lerbäck ”Trollbjörken vid Lerbro, nära gården Lerbrofallet på Hults mark... de offrade... och slog in spikar och träpluggar i stammen... togs ikull för 10-12 år sen” (Olsson ms 1925); offerträd vid Lerbron över Lerbäcken N om byn Hult (Olsson 1932a, b); dokumenterad 1915, nu borta (Hellström 1990). Snavlunda Hargerdamm, Svinnersta, sjukdomsträd, ”förr” (Olsson ms 1927).

Kumla Hardemo Trollbjörken ”ute i Öja mosse vid Elgsjön, i den björken säger de, att själva skråen bor i, för ingen kan hugga den... ramlade av sig självt” (Olsson 1932a, Olsson ms).

Degerfors Nysund Stentorp i Källsbo, tandvärksträd, nedhugget (Harbe 1950, ÖLM 859).

Lekeberg Kvistbro nära Boteve tall vid Koltorp, smörjträd, nedblåst (Harbe 1950). En björk vid Ryssabäcken, Sixtorp, satte man bölder i (Harbe 1950). Gökabjörken N om Gammelhyttan, smörjträd (Harbe 1950).

Örebro Almby ”Den björka, som står breve vägen te Mark” i Jeremias i Tröstlösas dikt ’Ett märkvärdit trä’, står den kvar?” undrade Sernander (1932). Gällersta sjukdomsträd, 1800-talet (Saxon 1934b). Lännäs Vinön, Smörjbjörka, ett vålbundsträd ”stog i Kal Oscars hage nedåt Hornudden i Västeränga, sjuka barn drogs tre gånger igenom den” (Blom 1965, ÖLM 1049).