Inhemsk, kalkgynnad växt på exponerad sandmark och kalkberg. Hartman (1866) såg den ej i norra Närke. Den har under senare tid spritts längs kalkgrusade vägkanter, i kalkfattiga grustag m.m. Broddeson (ms) antecknade den från en kolbotten i ren barrskog på sand Ö om Sottern 1924. Hedlund (1949) fann den rikl. längs Kilsbergens förkastning.

”Vildväxande” i Samzelius (1764) tyder på odling, men betyder kanske utanför de ”högländta skogsängar” där den då växte. Den första uppgiften om växten utanför ängarna finns hos Gyllenhaal (ms 1774) ”i en swedjebacke mellan Emma och Källmo”. Enl. Robson (1833) var sötvedeln en sälls. köksväxt i Lerbäck.