I ursprunglig vegetation finns jungfrulin på berg och hällar av kalk, mer ovanligt i bergbranter eller i frisk kalktallskog. I myrvegetation växer den i översilade rikkärr och i fattigare vitmossekärr, de flesta starkt kulturpåverkade och långsamt igenväxande. Vanliga växtplatser är friska hagar, vägrenar och diken. Den är sedd också i frodiga lövängsrester, i barrskogsdråg, på kolbottnar, åkerholmar, åkrar och banområden etc.
I många ängs- och hagrester i Kilsbergen krymper dess livsutrymme. Vid Kattjärns ödetomt, nedlagd 1914, fanns den kvar 1996 (M. Andersson). I Garphyttan–Ånnabodatrakten sågs 19 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).
Första fynd
Samzelius 1760 (”på backar och hårdwalls ängar”). Samzelius ms 1758 (allm.). Tysslinge Hökerkulla äng 1841 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Allmogen ansåg att örten ökade mjölken hos kor (Gellerstedt 1831). Den hette i Närke jungfrulin (Samzelius 1760) och i Hidinge, Knista och Skagershult jungfru Marie nycklar (ÖLM). I Tysslinge kallades de blå- och rödblommiga silver å gull (ÖLM 1795).
Lokaler
Med röda eller rödvioletta blommor
Med reservation för ev. sammanblandning med den mycket ovanligare toppjungfrulin. Formen förekommer över hela området, både på och utanför kalkmark, tillsammans med den vanligare blåblommiga typen. Färgavvikelsen noterades först av Samzelius (ms 1758) och samlades i Kräcklinge 1866 (A. Beckman, S). Hundratals lokaler är kända. Den uppträdde ovanligt riklig i Garphyttans nationalpark (Lönnberg 1910), ”nästan lika allm. som huvudformen” (Asplund 1925) och hade en massförekomst i skolhagen i Vintrosa 1992.
Med vita blommor
Anmärkt först av Samzelius (ms 1758) och samlades i Hardemo på ”Hults ägor nära skogvaktarbostället” 1848 (Zetterstedt, UPS). Ett 10-tal fynd gjordes 1926–2000 (Broddeson m.fl.).