Telningar vid vägrenar utanför gård har setts vid Karlsro i Asker 1993, vid Stentorp i Kvistbro 1992 och vid Brohyttan i Knista 1992. Ett halvdussin fynd har gjorts 1990–1998 vid utkast i grustag etc. och 19 lokaler med kvarstående ex. på ödetomter är kända, bl.a. vid det 1932 nedlagda Skomakartorp i Kil 1995 (Sundkvist). Därtill har den setts odlad på ett 30-tal tomter. Vid Högatorp–Sjökullentrakten i Hammar var den överallt vanligare än någon annan gammaldags ros på 1950–1960-talen (Ernst Nilsson 1965).

Orsaken till växtens spridning har berörts av Nannfeldt (1985): ”En ytterligare möjlighet framkastas av vännen Svengunnar Ryman, som känner den sen gammalt, nämligen att den blivit så uppskattad för sin egen skull (blomrikedom, väldoft, härdighet och förnöjsamhet), att nabor och vänner genom rotskott och sticklingar kunnat bli delaktiga av den utan förmedling av någon plantskola och med bevarande av anonymiteten.”