Giftig läkeört, allm. och ofta ymn. i stora bestånd, men undviker starkt torra och blöta ståndorter. Den anses öka kraftigt i skogsmark i delar av Sverige (Odell & Ståhl 1998).
Broddeson (ms) markerade vitsippan som sälls. vid Kvarnåsen i Skagershult 1928. Redan Samzelius (ms 1758) lät förstå att förekomsten skiftade i landskapet: ”Äten af boskap, som kommer ifrån slätlandet till skogsbygden förorsakar sommarsiukan [blodsjukdom]”.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Viby Kärr 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Vårens första vitsippsblad åts till skydd för sjukdomar, bl.a. mot frossan (Harbe 1950, ÖLM 970) och ingick i Svenska farmakopén 2–6 (1779–1845). Växten tar bort fräknar och solbränna (Gellerstedt 1831). Dess skada för kreaturen poängterades av bl.a. Samzelius (1760) och Mörner (ms 1762).
Hwitsippa, hvitsibb, vitsibber (Samzelius 1760, ms 1758, ÖLM) är vitt spridda namn på örten i Närke, liksom hvitveser (Hofberg 1868, Berglund ms 1867). I Lerbäck benämndes den hvitsibbä (Grill 1964).
Lokaler
Med kronblad omvandlade till vanliga blad
Hallsberg Sköllersta Pålsboda, Källbergsbacken 1955 U. Starbäck (S).
Örebro Hovsta 50 m från Lövskogsvägen 2005 Holmer.
Med rödvioletta blommor
Har registrerats på ett 10-tal lokaler, tidigast vid Elfvesta i Kumla 1913 G. Hjort (UPS).
Med fyllda blommor
Arboga Götlunda Valen, V om brandstationen 1983 !.
Med brokiga blad
Askersund Snavlunda Östra Bergfallet 360 453, blandskog i Ainas hage 2008 B. Svensson & Nilsson (OREB).
Örebro Asker Bergaängen 585 778, med vita blad där endast bladmitten är grön 1993 !.