Inhemsk i naturlig vegetation på strandklippor vid Vättern och i Kilsbergens Trolldalar (Asklund, !). Dess krav på växtplats är ringa och omfattar så skiftande miljöer som vitmossekärr och järnvägsbankar. Åldriga rester av arten finns på skilda håll i Skogsbygden. Oxeln har möjligen gynnats särskilt i forna tiders ängsbruk eftersom den inte skadade gräsväxten (jfr Nyman 1868).
I Kräcklinge var den ”ej ymnig” (Hedin 1754) men flera noteringar från Skogsbygden säger att den under 1900-talet var allm. i delar av exemplevis Hammar, Lerbäck och Kil. I Tysslinge sågs 50 lokaler med vildväxande oxel i Garphyttan–Ånnabodatrakten inom 6 km² (Löfgren 1994). Kjellmert (1947) ansåg att den i Svennevad var ”täml. allm., vanligen i närheten av bebyggelse”. I Mellösa var oxeln rätt sälls. (Nerén 1944).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”Hidinge Lanna Högder, Hallsberg Herrfallet”). Hardemo 1851 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Trädet planterades allmänt (Hartman 1866), exempelvis vid Vissboda i Lerbäck på 1700-talet (Waldén 1949b). Sernander (1933) mindes alléträden ”troligen från 1700-talet” vid Lerbäcks kyrka på 1870-talet. Som vårdträd var oxel vanlig i Lerbäcks och Lekhyttans bergslag förr (Sernander 1933). Gamla vårdträd ses ännu på Skogsbygdens ödetomter, exempelvis 1995 vid Skaten NV om Klockarhyttan i Kil, övergiven 1879 (Sundkvist) och vid Högalund i Lerbäck 1984, öde sedan 1898 (Hallin ms). Än idag odlas oxel som alléträd och gårdsprydnad. I Gällersta åkerodlades arten i stor skala 1991.
Oxel räknades som bärande träd i Gustav Vasas brev till inbyggarna 1558 (Holmbäck & Wessén 1962) och i Sveriges rikes lag 1734. I Kumlatrakten är den känd 1647 då bären ingick i en gåva (Karlson 1899). Vid laga skiftet i Tysslinge 1833 utbyttes oxelträden särskilt (Sjöbeck 1935b).
”Bären kunna ätas sedan de blifwit frostbitne, men gifwa wäder: torkade brukas til bröd i dyr tid. Äliest kan af dem göras dricka och brenwin. Torkade och tillagade med lönnSirap kunna nyttjas såsom Russin. Weden är hård seg och slät, tiänlig til käppar, Ekrar och axlar” (Samzelius ms 1758). Oxelvirket brukades till laggkärl (Nerén 1944). Vid Lindbacka pappersbruk i Ånsta gjordes trällorna [del av hjulsystem] av oxel (Indebetou 1824) och anskaffningen av virket ansågs mycket viktigt enl. Muhrs brukskatekes i Laxå.
En dekokt på de färska oxelbären användes i Närke mot förstoppning (Tillhagen 1958) men effekten var så kraftig att barnen i Sköllersta varnades för bruket (Saxon 1934b).
Ortnamnet Oxelvärsta, känt sedan 1553, kommer från trädnamnet (Sahlgren 1927–1928). Namnet oxel (oksel) är allmänt brukat i hela Närke (Samzelius 1760, Olsson ms).