Läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1810-talet. Vallfröinkomling, numera sälls. på nygrusade vägrenar och motionsspår, tippar, banområden, grustag, kalkbrott m.m. Vid Kvinnersta i Axberg sågs den i en linåker 1993 (Sundkvist). Den växer aldrig i massbestånd, men fanns på 10 m² vid Barnmossen i Längbro 1990 (OREB). På soptippen vid Oset i Almby växte arten under 40–50 år, men var 1990 försvunnen (J. Löfgren).
Den ”överlever... århundraden i jorden, för att gro vid omgrävning” (Sernander 1933). Enl. gårdsägaren uppkom den efter en lagårdsrivning NÖ om Ringsberg i Askersund 1990.
Första fynd
Obelagda uppgifter före Lindmans Svensk fanerogamflora (1918, 1926) bör betraktas som osäkra. Det gäller främst uppgifter i Hedera (1886, 1887) och Sernander (1933) om 5 fynd i Örebro. För att bestämningen delvis är riktig talar dock en rad belagda fynd i Örebro 1903–1999 av gul sötväppling.
Askersund på en afbränd tomt 1881 (Trolander 1888, LD/PLa; m.fl.); 1887 O. Wijkström (LD).
Bygdenamn och bruk
Växten ingick i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869).
