Strand- och kärrväxt. Hartman (1866) menade att den var allm., vilket numer gäller endast Hjälmarens närmaste omgivning. Den är täml. allm. på Närkeslätten och saknas i Skogsbygdens näringsfattiga delar. Blomberg (1865a) betraktade ängsrutan som sälls. vid norra Hjälmarstranden, vilket väl förklaras med växtens känslighet för bete. I spåren av landskapets igenväxning genom onaturlig näringstillförsel och upphörande bete under senaste seklet har arten gynnats starkt, vilket uppmärksammats bl.a. från Kvismaren under 1950–1960-talen (Gyllin & Källander 1977) där ängsruta sågs redan på den 5–6-åriga torrlagda sjöbotten 1890 (Tolf 1891). På de nybildade Hjälmarskären fann man ett fåtal lokaler 1889–1932 men desto fler längs sjöns stränder (Grevillius 1893a, Morander 1986).

Vanligen växer ängsruta i kärrängar och vassbårder vid näringsrika sjöar och vattendrag, i alkärr och ålundar. Växtplatser är också skogsbäckar, landsvägsdiken, kalkbrottbottnar etc. Utan synlig kontakt med markvatten har den setts på en lerhög och på en blockhög i en frisk hage och vid Urvalla i Götlunda i färska grustagsslänter på en åskulle 1988. Ett stort område i en fuktig f.d. åker vid Södra Bredmossen i en kalkfattig del av Glanshammar täcktes 1992 av ett ovanligt rikt bestånd över många m².