Läkeört, starkt kultur- och kvävegynnad växt. Förbisedd, förr ansedd vara allm. men lägre frekvens iakttagen i bl.a. Hammar och Lerbäck (Segerström 1932), Svennevad och Skogsbygden, och särskilt i Garphyttetrakten 1994. Noterad som ”vildväxande” av Sahlstedt (ms 1825) och Robson (1833).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Örebro 1847 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Jordrök ingick i Svenska farmakopén 1–6 (1775–1845) och anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”Örten är mägta besk styrker magen och bryter syra. Recommenderas i melancholie, hypocondrie, Cachexie [avtärdhet], skörbiugg och skabb. För skörbiugg brukas hon som thée. Kokad i öl är god til blodrening. Blandad med ålandsrot til en salwa är god för skabb och utslag” (Samzelius ms 1758). I Skagershult användes den i salva mot ormbett (Harbe 1950).
Den hette jordrök i Närke (Samzelius 1760) och kallades kattört i Lerbäck (ÖLM).