Gammalt åker- och vallogräs ”som uppfyller hela åkrar” (ÖLHK 1870). Det ansågs vara Mellansveriges 6:e värsta ogräs enl. en enkät (Bolin 1922). I Mellansvenska myrodlingar var arten ganska allm. på vallar men täml. sälls. i säd (Tolf 1903). Den ingick som ogräs i flera olika vallodlade gräs- och klöversorter (Kolk 1955).

En stark tillbakagång av växten skedde under 1900-talet genom ändrade jordbruksmetoder. Enligt Broddeson (ms) var arten dock sälls. redan under 1920–1930-talen och sedan nästan försvunnen, men ansågs vara allm.i Svennevad (Kjellmert 1947) och täml. allm. i Viby ännu 1971–1976 då Nilsson (1978) fann 40 lokaler. I samma socken registrerades fr. o.m. 1982 blott 2 lokaler.

Utom i åkerkanter och trädor förekom växten i bl.a. vägkanter, grustag, sandfält, nysådda gräsmattor, hönsgårdar, hällomgivningar och på banvallar. Stora bestånd om 100-tals m² fanns i sandjordsträdor vid Omhällsberg i Sköllersta 1989 och Ö om Solberga äng i Lerbäck 1991. Båda dessa förekomster är nu uttunnade eller försvunna genom plantering av tall och igenväxning.