Läke- och trolldomsört, spridd–allm. utom i näringsfattiga delar. Växer i naturlig vegetation vid källor, i sumpskogar och bäckraviner men är vanligare i påverkad frisk vegetation ss. lövsnår, hagar, åkrar, lagårdsbackar, trädgårdar, och järnvägsgrus m.m.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Hardemo 1851 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Nejlikrot ingick i Svenska farmakopén 1, 3–6 (1775–1779, 1784–1869) och är känd från Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”På aporheken fås Caryophyllatae rot och ört. Roten, som om wåren har en angenäm negliklukt, är bekant för sin adstringerande [sammandragande] och swettdrifwande kraft; nyttjas i mässling, koppor och dysenterie. Fuktad med ättika och lagd millan kläder gifwer dem en behaglig lukt och fördrifwer mal. Kokad i win är god för lamhet. Lagd på dricka gifwer det en angenäm smak och förwarar det länge från syra. Blad och rot stötte til pulwer och strödde i selbrott på hästar helar, äfwen andra sår på människor och boskap” (Samzelius ms 1758).
Den gick i Närke under namnet neglikerot (Samzelius 1760).