Vatten- och strandväxt, allm. vid vattendrag och sjöar i hela området (Björkman 1987b, !), delvis i ensartade bestånd i sjöars vassbård.
Äldsta lämningar har konstaterats vid Tärnsjömossen i Skagershult, 75 m.ö.h. från subboreal tid, omkr. 4 000 år gamla (Sernander 1909). Yngre fynd har gjorts vid Gottersätersmossen, Dylta bruk och Ervalla station i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896, Kjellmark 1899).
Första fynd
Kalm 1746 (Ramundeboda). Samzelius 1760, ms 1758 (”Öfwer alt... i siölaggar och dybotniga åmunnar... Fins på Tiven”). Örebro Lillån Hamnström (LD) och Hardemo bäcken vid Sankt Olofs källa 1853 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Den kallades allmänt fräken (Samzelius 1760, ms 1758) men vid Färnhagen i Skagershult 1853 vattenfräken (Moberg 1951). I Hammar kallades kärrfräken för fräken: ”dä lagar älgen sin mage mä, får han inte dä, blir an sjuk” (ÖLM). Härmed avses troligen sjöfräken, dels emedan kärrfräken aldrig rapporterats därifrån, dels för att namn troligen åsattes en vanlig strandväxt som sjöfräken.
Sjöfräken ”ansågs ge det bästa höet av de olika naturliga ängshöerna” (Nerén 1944). Fräkenhöets värde betonades i Kräcklinge (Hedin 1754), i Götlunda (Lohman ms 1778), emellan Hjälmaren och Kvismaren (Törneros 1827–1838) i Lillkyrka (Lamberg ms 1852) m.fl.
Sjöfräken ansågs vara ”mjölkekors bästa foder” (Samzelius (1760), men växten sades i Ramundeboda vara ”skadlig för hästar att äta då de äro varma” (Kalm 1746). Samma åsikt meddelades av (Samzelius ms 1758): ”Skäres til foder för boskapen det de gärna äta, och hwarefter kor skola miölka wäl...för hästar är det ej smakligt”.
Ända in på 1900-talet var ”skön fräkenbotten” en viktig resurs för djurhållande strandägare. Fräkendominerade slåttermarker registrerades noggrant under 1700- och 1800-talen i Närke. Lantmäteriakterna från landvinningen vid Hjälmaren visar inte sällan upp även smala fräkenägor på blott något 10-tal meters bredd.