Lövbinda är tidigast känd från namngivna lokaler vid Vättern och Hjälmaren genom Blomberg (1865a) och Hartman (1866). Den sågs sälls. i Närke (Hartman 1866) och täml. sälls. i Tylöskogen (Segerström 1932). Enl. Nilssons (1986) undersökningar i Glanshammar och Rinkaby är lövbindan där täml. allm. vid Hjälmaren men avtar på avstånd från sjön.

I Götlunda är den allm. på stränder, öar och skär i Hjälmaren med 15 äldre och 18 aktuella lokaler. Uppträdandet vid Hjälmaren svarar väl mot Mälarförekomsterna i Malmgren (1982) och kan anses ha temperaturklimatiska orsaker. Detsamma torde gälla förekomsten vid Ullaviklint i Kil 1868 (C. Hartman, UPS, Löfgren & Andersson 1998, 1999) och Skåleklint i Hallsberg 1971 (Dalhielm 1985, DALH).

Växtplatser är ofta branter och blockmark i anslutning till bergkrön och -sluttningar i löv- eller blandskog, och hyggen. De äldre Hjälmarförekomsterna har setts i betad eller slåttad lövvegetation, senare tiders i vildvuxna lövsnårbryn eller hagar på de större öarna. En gynnad växtplats skapades vid stenbrytning på den blockrika ön Sjulen utanför Valen i Götlunda. Birger (1905) berättar om ”oräkneliga plantor” vid Valens västra udde 1904. Nutida växtplatser vid Hjälmaren är bl.a. strandklippa, lindbacke, backberg, sandjordsåker, svallade blocktorg, lagårdsbacke, tallbacke, parkhäll, ödetomt, vägren, stenröse, tipp.

Den är känd från bl.a. banvallar och omtalas från prästgårdens krusbärsplantage i Axberg (Hedera 1886). Ett stort bestånd fanns på en jordhög 200 m VSV om Bonstorp i Ånsta 2002 (Lindström 2003, S/ThK). Kalklokaler är kända från bl.a. Vintrosa 1926 (Broddeson ms) och Hammar (Ekholm & Hallin 1980b).