Sydlig kvävegynnad, starkt kulturberoende och giftig läkeört på helst exponerade lokaler. Täml. allm. i större delen av Närke men saknas i delar av Skogsbygden. Dess förekomst är dåligt känd. Sernander (1931a, 1933) ansåg den vara spars. i Tiveden och Segerström (1932) hade få anteckningar från Hammar och Lerbäck på Tylöskog. Allm. förekomst har konstaterats i Glanshammar och Viby (Nilsson 1986, 1978).
Meddelade växtplatser är bl.a. åssidor, murar och gles barrskog. Gyllenhaal (ms 1774) fann skelört på svedjorna vid Hjälmarsberg i Almby. Stora bestånd över 100-tals m² sågs överallt i strandgranskog på Valens NV-del i Götlunda 1983. I lönnlunden V om Tybblebacken i Asker registrerades en ymn. förekomst över ca 100 m² 1993. Melin (ms 1912) fann skelört odlad på en grav vid kyrkan intill klosterruinen i Ramundeboda.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”allstans i myckenhet”). Hardemo 1853 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Skelört anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick i Svenska farmakopén 1–5 (1775–1817). ”Roten kokad i watn brukas för klåda och fnassler. Ört brukas för gulsot. Saften blandad med salt och ingefära tar bort räformar, och nageln på ögat” (Samzelius 1760, ms 1758).
Dess namn i Närke var förr räformsgräs (Samzelius 1760, ms 1758).