Starkt minskande växt i tallskog och i hedvegetation främst på åsar och sandfält. Den hotas av fortsatt igenväxning, grustäkt m.m.

Mosippa var länge känd från knappt 10-tal lokaler i Närke (Sterner 1922, karta). Sedemera har åtskilliga lokaler uppdagats men artens tillbakagång har under 1900-talet varit omfattande, främst p.g.a. upphört bete och igenväxning. Kierkegaard (1932) berättade att växten plockades och att få kända lokaler återstod. Ekholm m.fl. (1984) noterade ett 10-tal kvarvarande lokaler i länet och angav förekomsten på Vissbodamon i Lerbäck som en av länets största.

I sin reserapport från Emma i Bo/Svennevad 1749 gav Linné en vetenskaplig beskrivning av den tidigare dåligt kända mosippan.