Giftig läkeväxt i näringsrika sjöar, dammar, åar, bäckar och skogs- och åkerdiken samt i strandkärr. Den är allm. vid Närkeslättens sjöar men förekomsten tunnas ut allt mer i Skogsbygden. I Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 5 lokaler. Arten är en viktig vegetationsbildare i Vättern vid Hammarsundet och vid Alsens V-strand (Stålberg 1939). Vid Hjälmaren uppträder sprängörten både i sanka strandalkärr och i torrlagda, betade landvinningar och i övergivna strandängar.
Flertusenåriga lämningar av sprängört har noterats i sjönötstorv i bl.a. Hackvad, Hovsta, Kumla och Skagershult (Kjellmark 1899, L. von Post 1909a, 1925, Sernander & Kjellmark 1896).
Första fynd
Linné 1745 (Hammar 1741). Lännäs Segersjö 1846 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
”Cicuta är den giftigaste af alla swenska wäxter, ty om hon ätes dödar hon ei allenast människor utan ock får, boskap och hästar, och är troligt at Landtmannens skott och fallsiuka, som sägs wara obotlig, har sin början af denna; ty sedan boskapen ätit af henne, blir han wäderstinn, får rykningar och wrålar eländigt och har sig såsom bråtfällingar, hwarefter de innan kort störta: då skinnet af ett sådant kreatur ei utan äfwentyr kan aftagas, så giftig är hon” (Samzelius ms 1758).
Sprängörtens farlighet kommenterades av Mörner (ms 1762) från Asker: ”Af inga skadliga wäxter för kreaturen hvet man här än stackergräs, som växer på de sanka ängarne”, och från Götlunda: ”Nästan öffweralt härstädes i the sanka ängarne, wäxer mer och mindre den för hästar skadliga stäckran” samt Snavlunda: ”Skadlig för kor och boskap... wäxer i kiärr och hängfly. Ätes icke fuller färskt af kreaturen, men blandat med annat foder, kan eij så lätt wäijas”.
Hästar i Tybble och Fiskinge sades dö av torrt stäkrafoder, men påståendet tillbakavisades av Gyllenhaal (ms 1774). Vid Ekeberg i Lillkyrka sågs 1997 avbetade sprängörtsstånd men gårdsägaren hade aldrig märkt av den förmodade giftigheten. Att växten verkligen är giftig poängterade Roseen (1969b, 1972) och hänvisar till flera döda djur torrsomrarna 1949 och 1959 i Odensbackens veterinärdistrikt, i Hallsbergstrakten samt vid Tysslingen. Ovanstående uppgifter omfattar ev. delvis en förväxling med vattenstäkra, se denna.
Växten ingick i Svenska farmakopén 1 och 5 (1775, 1817) och användes i Lerbäck som apoteksväxt (Robson 1833). ”På apotheken fås Cicutae ört grön, hwar af tilredes Emplastrum de Cicuta, som ei bör tillagas af Conium” (Samzelius ms 1758).
Den kallades allmänt sprängört (Samzelius ms 1758) och stäckra, stäkergräs och sprängört (Mörner ms 1762), men odört hos Gellerstedt (1831) är inte bundet till Närke.