Gammalt åkerogräs, möjligen odlat under stenåldern i Sverige (Hjelmqvist 1982), numera starkt bekämpat genom bl.a. plockning. Tolf (1903) såg arten ”stundom i mängd” i Mellansvenska myrodlingar i säd och det var ett svårt ogräs främst på Närkeslätten. I Kvismaredalen fann Hofsten (1950) att växten ”med en skarp gräns följer vårflödests högvattenlinjer”.

I Götlunda förordade Racksäters byordning 1805 att växten skulle bekämpas genom rågodling: ”Emedan Råg-sädet bäst och säkrast utödar then skadlige Landteller Flyg-hafran” (Wikberg 1950). I Lerbäck hade flyghavren ännu på 1830-talet ”ej hunnit spridas upp från slättbygden” (Robson 1833). Sernander påträffade den i ett potatisland i närheten av Gårdsjö i Lerbäck 1885 (Hedera 1886). I Hammar och Lerbäck var den ”nu mkt sälls. och blott tillfällig” (Segerström 1932).

Hartman (1866) såg aldrig flyghavre i Närke. Den fanns dock 1869 i länet ”i mängd” ÖLHK (1870). Vid Trystorp i Skagershult blev den ”först observerat för 4 år sedan” (ÖLHK 1897). Vid Broddesons (ms) inventeringar i Gällersta berättade befolkningen 1929 att flyghavren förr fanns rikl. vid Gryt, Fällersta och Ökna. Lundblad (1957–1958) menade att växten var sälls. i Hjälmar–Mälardalen på 1910-talet.

Vid omfattande inventeringar 1955–1956 fanns en stark förekomst på slättlandet S om Örebro. Ett 20-tal socknar i Närke var drabbade (Esbo & Nilsson 1957a, b). På 1960-talet var växten ett verkligt gissel i Viby, men blev allt ovanligare och betraktades senare som sälls. (Nilsson 1978).

Flyghavre har rönt föga intresse hos botanisterna, men bangård och landsvägskant är kända växtplatser utanför åkrar (Dalhielm, Nilsson).