Giftig läke- och kryddväxt, förvildad från odling och spridd i hela området på exponerad sandmark. Rika bestånd är kända från Hjälmaröarna, bl.a. på Grundholmarna där Uggla (1786) såg den ”hvarest inga träd finnas, men ymnigt Malört” och där Morander (ms 1980) fann den på flera ställen vid olika tillfällen t.o.m. 1948. På Vinön noterades den som ”ogräs” (Hofberg 1880) och finns ännu kvar liksom på många ställen på Valen där Callmé (1887) fann den ”rätt ymnig”. Grevillius (1893a) noterade den på 6 hjälmaröar och skär.
De enskilda beståndens storlek har sällan meddelats men en uppgift finns från Fruholmen i Asker där 100 m² av en vägbana med tegelkross täcktes av växten 1993 (A. Sjökvist). Ymn. bestånd har setts i ett grustag vid Hälla i Glanshammar 1994 (Nilsson 1998) och i en hage vid Nydalen i Hammar 1991.
Malört är känd i Sverige sedan medeltid. Redan under 1700-talet var växten rikt förvildad, bl. a. i landsvägskanterna strax utanför Örebro (Gyllenhaal ms 1774) och ”kyrkogården stod fullväxt, liksom sådd med malört på ena sidan” (Liljeblad ms 1797). Den växte på Sköllersta kyrkogård ”i största öfwerflöd... Om hon ei aer exprés hitplanterad at förtaga liklukt, så har en lycklig hazard gjort at hon kommit så wäl in både haer och på andra kyrckogårdar i orten” (Gyllenhaal ms 1774).
Sernander (1933) mindes malört från Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet förvildad eller kvarstående vid ”fägård”. Vid Skalltorp i Askersund växte den ”halvvild men vanlig, även på torvtak vid fägården” 1943 (Sernander 1944).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Götlunda prästgården 1867 Blomberg (OREB).
Bygdenamn och bruk
Bruket av växten som medel mot ohyra är känt från bl.a. Gällersta där ”kvistar syddes in i kläderna mot löss” (Tillhagen 1958) och i Edsbergs härad, där malörtskvastar skyddade kläder mot mal (Harbe 1956).
”På apotheken fås Absinthii vulgaris ört... Lagd på surt öl, förtager syran, då det sedan får namn af bitteröl. Essentia absinthii preserwerar för sten” (Samzelius ms 1758). Malört ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv) och anses ha odlats vid varje gård i Närke till malmedel och brännvinskrydda (Saxon 1933a).
I Ekeby ”användes den kokad och tillsatt med brännvin mot kolik och diarré” (ÖLM 1732). Bruket var vanligt i flera socknar (Harbe 1950, Saxon 1934b). I Svennevad nyttjades den mot gulsot, och i Närke också i medel till hästar för svullna leder och gavs kreatur mot förstoppning (Saxon 1934a).
Malört ingick i Svenska farmakopén 10–11 (1925–1946). Medicinalstyrelsen uppmanade under andra världskriget till insamling av malört (Bondeson 1941).
Växten kallades allmänt i Närke och i hela Sverige malört (Samzelius 1760, ms 1758).
