Starkt kultur- och kvävegynnad växt som är känd i Sverige åtminstone från järnåldern (Hjelmqvist 1956). Den är allm. på Närkeslätten. I bebyggda delar av Skogsbygden och exempelvis i norra delen av Kils åkerbygd tycks den vara sälls.–spridd (Asklund, !). Den saknas i rena barrskogar. Växtplatser är trädgårdar, åkrar, lagårdsbackar, lövlundar, sjöars driftvallar etc.
Våtarven är ”jordens allmännast utbredda fanerogam, Sveriges ymnigast vinterblommande och mest namnrika växt” (Wittrock 1908). Wittrock (1894) nämnde arten som epifyt i kronan av en hästkastanj vid Kägleholm i Ödeby.
Första fynd
Samzelius 1760 (ogräs i kryddgårdar). Samzelius ms 1758 (allm.). Hardemo 1851 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
”Har en kylande och fuktande egenskap at om man stöter färska gräset och lägger öfwer inflammationer och swulnader förtager det genast hettan. Tiänar att föda kräftor med i sumpar; af allehanda finkar och sparfwar ätes det gärna, äfwen af kyklingar” (Samzelius ms 1758). ”... Ätes af Finkar och Steglitsor uti burar” (Samzelius 1760).
Våtarven har haft många namn i Närke: narfwe (Samzelius ms 1758), wattsarf, narfgräs (Samzelius 1760), arf, vanligare wassarf enl. Gellerstedt (Djurklou 1860). I Lerbäck benämndes den vatte-sarv på 1840-talet (Grill 1964, ÖLM 681) liksom i Skagershult (ÖLM).
I en sammanställning i Wittrock (1918) redovisades en rad då aktuella namn på arten i Närke förmedlade genom namngivna personer: hönsnarv, fågelnarve. Askersund: vattsarv, vassarv (sällan). Götlunda: svinarv, narve. Hammar: vassare. Kräcklinge: vattensarv. Kumla: vattesarv, vattsarv. Kvistbro: sarv. Lerbäck: nate, vattsarv. Lännäs: sarve, vattsarv. Mellösa: våtarv. Ramundeboda: vattsarv. Skagershult: vattsarv. Tångeråsa: vattennarv. Ånsta: vattsarv. Ödeby: narv, vattsarv. Örebrotrakten: vattsarv.
Lokaler
Avvikande typ
Förekommer i bl.a. Närke, men ännu saknas tillräcklig kunskap om den (Flora Nordica 2).