Läkeväxt, förr odlad i trädgårdar och parker varifrån ett 100-tal bestånd sedan två århundraden har spritts genom utkast m.m. Enl. Sernander (1895) var den allm. i svenska kryddgårdar under medeltiden, men bl.a. Hylander (1971) påpekade att den odlades i Sverige först under 1600-talet och förvildades i landet först på 1740-talet. Örebrobestånden nämns av Afzelius (ms 1779–1784) och var enl. Bagge (1785) vilt växande i trakten.

Förvildade bestånd har setts vid ödetomter, vägkanter, tippar, bäcklundar, banvallar, kalkbrott, kanalbankar och andra områden med trädgårdsavfall.

De omfångsrika bestånden i Ekeby, kända redan av Samzelius (ms 1758) och Gellerstedt (1852), härrör möjligen från början av 1700-talet. De var på sin tid ”Närkes största förekomst, utstrålar från komministergården” (Sernander 1931a, 1933). Ännu 1994 fanns växten ymn. över flera 100 m² bl.a. SÖ om komministergården och i vägrenar kring kyrkan.

En omvärdering av beståndens ålder måste också göras på andra håll i Närke, bl.a. vid Aspa bruk i Askersund/Hammar, där arten knappast växt sedan Vasatiden som Roseen (1933) antog. Odlingen vid Bruksgården uppmärksammades av Sjöbeck (1935b, foto) och Broddeson (ms) såg den förvildad i vägkanten 1930, där den fanns kvar 1991.

Det största registrerade beståndet sågs vid tegelbruksplanen i Hammar över 1 000-tals m² 1990 och på en gammal tipp vid Skyllberg i Lerbäck med omkr. 300 m² 1992.