Giftig läkeväxt och grönsak, allm. i våt–fuktig ängs- och myrvegetation men saknas i de suraste och näringsfattigaste typerna. Björkman (1987b) såg växten vid enstaka av länets 236 sjöar. Växtplatser är stränder, källor, kärr och dammar etc. Mellan Ösby och Fall i Sköllersta växte den 2000 i en frisk hassellund utan synlig inverkan av högt grundvatten.
Första fynd
Linné 1751 (mellan Sörby och Svennevad 1749). Kräcklinge Skoftesta 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Vanliga namn på arten i Närke har varit kalvleka, kalvlekar, kalvleker, kalvaleker, kalvalekir (Samzelius 1760, ÖLM 32a, 958). I Tysslinge fick den ”någon gång heta vattebubbler” (ÖLM 1795) p.g.a. dess likhet med bubbler, d.v.s. smörbollar och i Mellösa och i Lännäs kalvroser (ÖLM 449). Kabbeleka, kabbeleksört användes av Robson (1833), Sahlstedt (ms 1825) och Samzelius (ms 1758). Enl. Berglund (ms 1867) hette växten källroser i västra Närke.
Kabblekan hade dåligt rykte i Kil: ”Om man luktade på blomman fick man kräftan” (ÖLM 1158). I Asker och Ekeby fick man inte plocka den ”för då skulle kalvar dö” (Davidsson-Friberg 2000, ÖLM 958, 1732).
Från Mellösa är kabblekan känd som vinterfoder (Waldén 1952) och regelrätt nödfoder (Nerén 1944), vilket ofta var samma sak. Gellerstedt (1831) påpekade att den var ”osund för kreatur” och gav gult bläck. ”Smöret gulnar, fast aldrig kon äter henne, men wäl geten” (Samzelius ms 1758).