Allm. på Närkeslätten, spridd–täml. sälls. i uppodlade delar av Skogsbygden, men ansågs vara allm. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). På ett herbarieark i LD noterade Segerström att den var täml. allm. i åkrar och trädgårdar 1924 vid Hulta i Hammar. Anmärkningsvärt få fynd har gjorts i Svennevad (Kjellmert 1947), Viby (Nilsson 1978) och Sköllersta (Holmer). Från Hallsberg 2007 meddelade Nilsson att den var en ”numera ovanlig art”.
Vanligen förekommer den i åkerkanter och trädgårdsjord, i omrörd mark på jordhögar vid tippar och på vägkanter, i hagar etc. Vid Attersta i Gällersta växte den 1992 i en uttorkad, stenig åfåra och vid reningsverket i Askersund 1990 på vasstorv vid en blockrik strand. Den var förr täml. allm. i Mellansvenska myrodlingar bland rotfrukter (Tolf 1903).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (flerst.). Örebro 1846 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
”Esula” anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”På apotheken fås Esulae ört. Saften är frätande och gör blåsor äfwen som Spansk fluga, tar bort wårtor och liktornar, döfwar tandwärk. Örten ätes ei af boskap utan allenast af får, men de får der en stark diarrhée och köttet blir osmakligt” (Samzelius ms 1758). Den ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1817).
Växten hette i Närke törel (Samzelius 1760).