Vanligt ogräs i åkrar och på allsköns skräpmark. Kråkvicker var förr vanlig i ängarna (Broddeson ms). Den är känd från kolbottnar i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och växte spontant mängdvis på den dikade myren vid Spånga ängar i Vintrosa 1900 (Tolf 1901).
Den har ansetts vara ett svårt ogräs som ”trivs väl i rågåkrar, särskilt våta år, då ett enda stånd kan ge 400 ärter... gör brödet svart... bör från utsädet noga frånskiljas” (Gellerstedt 1831).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Götlunda prästgården 1858 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Fröet salufördes som fodervicker i Sverige 1892–1909 (Lyhagen 1991) och vallodlades vid Latorpsgård i Tysslinge 1908 (ÖLHK 1911).
Växten (inkl. andra vickerarter?) kallades i Närke musärter (Samzelius 1760), tranärter (Samzelius ms 1758, ÖLM) och viare eller viarsgräs (Hofberg 1861). Villvicker är känt från Asker och Hidinge (ÖLM 958 ), kråkvicker från Ekeby (ÖLM 1732), vitklöver från Mellösa och Lännäs (ÖLM 449), röa oxaläggar från Tysslinge (ÖLM 1795).
Lokaler
Med vita blommor
Askersund Lerbäck Mariedam 1920 N. Englund (S).
Hallsberg Sköllersta 250 m SSÖ om Annelund, östra vägslänten nära naturminnet, 1 ex 1972 Holmer.