Åkerogräs, känt i Sverige sedan järnålder (Hjelmqvist 1955, 1956), i Närke ”ännu för en mansålder sedan ymnig, nu försvinnande” (Schiöler 1947). Den var ”täml. allm. särdeles i mellersta Nerike” (Hartman 1866) och betraktades som ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). I Örebro län var 1918–1919 omkr. 1 av 10 höstrågutsäden och 1 av 18 höstveteutsäden starkt förorenade av växten (ÖLHK 1920), som också förekom spars. i de omfattande myrodlingarna (Tolf 1903).

Efter 1950-talet har växten praktiskt taget försvunnit genom effektiv frörensning och ogräsbekämpning av åkrar eftersom artens livscykel saknar fröbank (Svensson & Wigren 1983). Den sista sockeninventeringen innan försvinnandet gjordes i Svennevad där Kjellmert (1947) under 1940-talet fann den i 9 åkrar.

Kända växtplatser är klöver-, havre-, vete- och rågåkrar samt en lagårdsbacke. Numera odlas åkerklätten i kulturhistoriskt syfte.