Vattenväxt, sälls.–täml. allm. i näringsrika, grunda sjö- och åstränder, bäckar, diken, gölar och dammar etc. Flertusenåriga lämningar har hittats vid Ervalla station i Axberg (Kjellmark 1899).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Knista m.fl.). Kräcklinge i ån 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
”En insect... trifs i dennas stiälk... förorsakar den nog bekanta och förderfweliga hästesiukan stäkran, hwar af så många hästar årligen dö. Spenwarm miölk blandad med färsk swinträck, ha några gifwit ut för ett säkert botemedel här emot” (Samzelius ms 1758). Möjligen har metoden provats i Snavlunda där växten uppträdde ”omkring kyrkkosiön i kärret, af hwilken hästarne få den bekanta siukdomen, som här i orten botas, med spenwarm miölk och färsk swinträck” (Mörner ms 1762).
I Lerbäck var vattenstäkran en apoteksväxt (Robson 1833) och den ingick i Svenska farmakopén från 1817. Den kallades i Närke stäkra (Samzelius 1760). Ev. förväxling med sprängört, se denna.
