mattlummer

Tämligen allmän (NV Dalsland)-spridd.

Mattlummer är ursprunglig. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation finner man den i torra till friska, ganska glesa barrskogar samt vid enstaka tillfällen även i sumpskogskanter. Eftersom den är ljusälskande och starkt kulturgynnad uppträder den särskilt i gläntor och hyggeskanter samt då och då även i torra naturbetesmarker. Allra vanligast är den emellertid på ljusexponerade skogsvägar, virkesavlagg och vägslänter där den bildar mindre bestånd. Även långt ute på kustslätten har den lätt för att kolonisera nyanlagda vägslänter.

Ljunghedarnas omvandling till barrskogar har sannolikt inneburit en frekvensminskning.

Trivialart men med lägre frekvens än L. annotinum.

Läkeväxt, spridd i Skogsbygden och täml. sälls.–sälls. på Närkeslätten. I det noggrant undersökta Glanshammar allm. (Nilsson 1986).

I naturlig vegetation växer den i bäckförande skogsraviner och skarp hälltallskog, mer påverkat i strandkärr och kraftledningsgator, järnvägsbankar m.m. Förr var den vanlig i hagar och slåtterängar, men efter 1950-talets upphörande bete och igenväxning har den kompenserat sig genom förekomster på bl.a. sandiga–grusiga vägkanter etc. Mattlummer växte i slåtterängen vid Axsjöboda i Tysslinge 1929 (Broddeson ms), men 1991 var den utträngd till landsvägsdiket. Större bestånd är ovanliga men 60 m² sågs 1991 vid Skoghall i Götlunda invid källdike på tallplanterat flygsandfält.

Gammal bofast art.

Utbredning som revlummer, av samma skäl. Överallt proportionsvis lägre frekvens. Ej funnen i Badelunda, Björksta, Ervalla, Fellingsbro S, Hallstahammar S, Hubbo, lrsta, Kungs-Barkarö, Kärrbo (bör finnas), Lund, Skultuna S, Säby, Tillberga S, Tortuna, Västerås-Barkarö 1. på Ängsö. På Mälaröarna endast känd från Nyckelön. Utbredningstyp: N1.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

3 Lycopodium clavatum L.

Within the vast area of this variable species several lower taxa are distinguished (Hultén, Circumpol. I, p. 70). On this map the species is represented by the species s. str. (subsp. clavatum) and the arctic-subarctic subsp. monostachyon (Grev. & Hook.) Sel. (syn.: var. lagopus Laest.). It occurs also in several restricted areas outside the map, even in the southern hemisphere (Hultén, 1. cit.). The map does not give information as to all these occurrences. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, 1. cit. and map 61).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer är 75 %. Nationellt fridlyst.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig mattlummer L. c. subsp. clavatum i landskapet.

Mattlummer växer i torra eller ibland i friska skogar, särskilt i gläntor i mossrik granskog och sådan blandskog, som uppstått då hagmarker vuxit igen, mera sällan på tallhedar. Man finner den också i kanterna av gångstigar, på gamla skogsvägar, i nedlagda grustag samt i kraftledningsgator och (kanske mest förr) i hagar och betade skogar. Arten växer gärna på grus- eller sandmark, oftast där marken är jämn och relativt stenfri (jämför revlummer L. annotinum). Ej sällan växer den direkt på mineraljorden. Så har den under 1900-talets senaste årtionden börjat ta nya vägskärningar i besittning. Runt Kalmar Kalmar är den exempelvis nu vanligare än revlummer.

Mattlummern har minskat i sina gamla miljöer genom igenväxning och intensivt skogsbruk. Den har svårt att överleva i granplanteringar.

Mattlummer är glest spridd över Öland i områden som hyser lämpliga miljöer.

Såvitt känt finns endast vanlig mattlummer subsp. clavatum på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Sandig barrskog. På torrare mark än revlummer. Mattlummer försvann under 1900-talet från sina äldre lokaler på västra delen av Gotland, i Sanda, Hejde och Eskelhem, och är i denna del av ön känd bara från en lokal i Mästerby. Däremot finns den ännu kvar i det område i Dalhem där den påträffades av Säve tidigt under 1800-talet och även väster om Vidunge, i Ekeby, varifrån den angavs 1910. De rikaste förekomsterna finns på Avanäset på Fårö, varifrån den publicerades redan 1806.

Bara underarten vanlig mattlummer ssp. clavatum är känd från Gotland.

Mattlummer växer på frisk till relativt torr mark i glesa barrskogar men också på sand och mineraljord i vägkanter och gamla grustag. Eftersom arten gärna förekommer något exponerat, ser man den ofta i gläntor och kraftledningsgator samt utefter skogsvägar och i, framför allt nordvända, vägskärningar. Arten har gått tillbaka på senare tid, vilket möjligen kan bero på att skogarna, särskilt de planterade granskogarna, blivit tätare och att skogsbetet i stort sett upphört. Alla våra fynd hör till underarten vanlig mattlummer ssp. clavatum.

Mattlummern växer i frisk barrskog, både i blåbärsgranskog och mossrik tallskog. I Sörmland är arten däremot inte lika typisk för torra hedskogar som i Norrland och ännu i Västmanland (Malmgren 1982). I motsats till revlummer koloniserar den ofta bar mineraljord på igenväxande magra åkerrenar, skogsvägkanter och liknande lokaler. Liksom plattlummer gynnades arten tidigare av kreaturens bete och tramp i skogsmarkerna. Arten återfinns än idag i fuktiga beteshagar. Den gynnas tillfälligt av avverkning, men har svårt att klara täta igenväxningsfaser. Mattlummer har minskat under 1900-talet.

Mattlummer förekommer i gammal skog, helst i frisk till fuktig barrskog. Den har rapporterats från kraftledningsgator och torra slänter vid skogsbilvägar, men försvinner där skogen avverkas, antagligen på grund av konkurrens och ökad näring på hyggena. Mattlummer blir inte beståndsbildande i samma utsträckning som revlummer.

Mattlummer är en ursprunglig sporväxt med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Arten kan ha varit vanligare förr eftersom den troligen gynnas av skogsbete och fäboddrift. I Hille kallades växten förr »mattris« och i Ovansjö »mattreva«. Från Järbo förekommer också benämningen »fjutt« vilket troligen har sitt ursprung i det lätt uppflammande spormjölet.

Den förekommer bara på näringsfattiga marker och gärna på sandiga jordar. Den vanligaste miljön är vägkanter av olika slag, t.ex. gamla avläggsplatser för virke längs skogsvägar eller moiga nordvända landsvägsslänter. Arten förekommer emellertid på de flesta varaktigt öppna och magra marker, t.ex. gamla skjutbanor, skidbackar, bryn vid sandiga sjöstränder, kraftledningsgator och övergivna åkrar och betesmarker. Mattlummer är dock ovanlig på hyggen och i ungskog. Kanske hinner den inte etablera sig innan den nya skogen blivit för tät, trots att sporerna med lätthet sprids över stora avstånd.

De vanligaste följeväxterna till mattlummer är ljung (49%), blodrot, lingon, gran och vårfryle. Stagg är en inte lika vanlig men typisk följeväxt i odlingslandskapet.

Någon gång hittar man mattlummerplantor som bara är några centimeter stora och torde vara unga. Det är på mark med ingen, eller mycket låg och gles vegetation, som en stigkant eller strand. Även större kloner finns ofta på platser där man kan se en historia med bar mark eller gles vegetation i ett tidigare skede. Några av de största förekomsterna finns på vägskärningar genom morän eller vändplaner i skogsmark, anlagda något eller några decennier tidigare. Arten kan växa där man hade ett timmeravlägg vid flottled eller väg. Stora kloner har setts på en myrodling som upphörde 50 år tidigare. Man kan också hitta mattlummer där det cirka 10 år tidigare togs grus, där växande tillsammans med rödnarv. Mattlummer kan etablera sig på strand och krypa mellan och på strandblock. Efter sin etablering förefaller mattlummern kunna kvarleva mycket länge. Långa revor kan ses på mossan i 150-årig tall-granskog där fältskikt saknas på större delen av ytan. Arten förekommer även i gammal granskog där markskiktet inte har störts under lång tid, i närheten av bombmurkla. I linneans tid i början av juli ser man små mjuka ljusgröna fertila skott med sporax i knopp. Dessa växer ut och mognar, så att de i lingonens tid i september sprider sporer. Sporerna ligger efter sporgömmets uppsprickning som i en skål och rinner ut ur axet när det lutas.

Att mattlummer gynnas av att trädskiktet avlägsnas syns tydligt i skidbacken på Koldemoåsen i Arbrå 40 år efter backens tillkomst. Där har man bearbetat marken rätt lite, men buskröjt regelbundet. Mattlummer är minst tusen gånger mer talrik där än i angränsande barrskog, och revlummer minst hundra gånger mer talrik. Matt- (och rev-) lummer ökar också i gamla gator för högspänningsledningar, där regelbundna röjningar håller skogsträden borta. Även förekomsterna i gammal talldominerad skog kan delvis förklaras av att kronskiktet där är något glesare än i ungskog.