Taxasida

gul sötväppling

Melilotus officinalis

(L.) Lam.

gul sötväppling är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Thomas Gunnarsson
Översikt
Översikt

gul sötväppling är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • gul sötväppling
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Melilotus officinalis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Melilotus officinalis (L.) Lam.
Svenskt namn
gul sötväppling
icelandic
Mánasteinsmári
norwegianBokmal
legesteinkløver
norwegianNynorsk
lækjesteinkløver
Finskt namn
rohtomesikkä
finlandSwedish
sötväppling
Danskt namn
Mark-stenkløver
Foton
Thomas Gunnarsson
Gösslunda,Hulterstad,Mörbylånga 2016-07-01
Thomas Gunnarsson
Gösslunda,Hulterstad,Mörbylånga 2016-07-01
Thomas Gunnarsson
Gösslunda,Hulterstad,Mörbylånga 2016-07-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Birger (1908a) upptar 3 fynd: Tännäs: Låssenborg (17D 4a, 1905, nu överdämt). Hede: Medskogen i en havreåker (17D 5a, 1901, EN). Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, 1906). – Arten är inte rapporterad senare.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1229 Melilotus officinalis (L.) Pallas

This species was originally restricted to parts of Europe and W. Asia. As M. alba, it is widely spread by human settlement. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 233.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Gul sötväppling är i likhet med övriga väpplingarter en ganska sent inkommen, kulturberoende växt. Den tvååriga arten har huvudsakligen nått landskapet med vallfrö, men också sålts i blandning med lusern- och klöverfrö för sådd i vallar (Lindquist 1925). Växten är ofta tillfällig på enskilda lokaler men kan betraktas som bofast i landskapet. Den växer på liknande ståndorter, och ofta på samma lokaler, som vit sötväppling, men är betydligt ovanligare än denna.

Gul sötväppling, som har sitt ursprungsområde i östra Europa och västra Asien, är i Sverige känd sedan 1814.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1810-talet. Vallfröinkomling, numera sälls. på nygrusade vägrenar och motionsspår, tippar, banområden, grustag, kalkbrott m.m. Vid Kvinnersta i Axberg sågs den i en linåker 1993 (Sundkvist). Den växer aldrig i massbestånd, men fanns på 10 m² vid Barnmossen i Längbro 1990 (OREB). På soptippen vid Oset i Almby växte arten under 40–50 år, men var 1990 försvunnen (J. Löfgren).

Den ”överlever... århundraden i jorden, för att gro vid omgrävning” (Sernander 1933). Enl. gårdsägaren uppkom den efter en lagårdsrivning NÖ om Ringsberg i Askersund 1990.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art, sannolikt inkommen med sjöfarten och etablerad.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Införd med barlast, någon gång möjligen också med vägtrafik. I nutiden betydligt sällsyntare än M. alba. Har inte på samma sätt som denna art lyckats etablera sig med stadigvarande förekomster utan uppträder mestadels tillfälligt och fåtaligt. - 18 (12).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

För nuvarande en lokalgrupp i och kring Västerås stad; ett par andra förekomster på Mälarslätten; några i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Tycks delvis beständig. Förr fler spridda lokaler från Mälarslätten till Nedre Bergslagen, alla tydligen ovaraktiga. Ekologiskt lik Melilotus alba. Varför den i högre grad är partiellt obeständig och eljest mycket ovanligare, kan inte sägas med bestämdhet. Spridningskäl? Utbredningstyp osäker.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(sötväppling)
Status: gammal och bofast men även fordom odlad som foder- och gröngödslingsväxt. Visserligen sannolikt inkommen under historisk tid men troligen före 1749.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO, JKt och MGu.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Sötväppling, äkta sötväppling
Gul sötväppling har en stor eurasiatisk utbredning som spontan men är i Norden en sen inkomling. Till Småland har den kommit som inblandning i vallfrö (se t.ex. primäruppgiften), med barlast och i senare tid med andra transporter. Den har även odlats som foderväxt och till gröngödsling och kan på några platser vara förvildad eller kvarstående.

Arten växer på torr, grusig, naken jord och kan uppträda i stor mängd. Den ses främst i hamnar, industriområden, vägskärningar och grustag samt på bangårdar, soptippar och upplagsplatser. Den är långt ovanligare än vit sötväppling M. albus och har under 1900-talet inte ökat i samma omfattning som denna.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Gul sötväppling har troligen inkommit under senare hälften av 1800-talet med vallfrö och har därefter spridit sig ut i kulturlandskapet. Idag växer den främst i ruderatmiljöer som tippade högar med sten eller jord, gammal industrimark, stenbrott eller annan grusig mark som uppkommer exempelvis vid uppsättning av mobilmaster eller grävarbeten för skapande av bevattningsdammar. Gul sötväppling är också relativt frekvent i vägrenar, åkerkanter och på gårdsplaner. Sällsynt återfinns den på steniga eller sandiga havsstränder vilket skiljer den från släktingen stor sötväppling M. altissimus som är vanlig just på havsstränder.

Gul sötväppling är spridd över hela Öland men med glesare förekomster norr om Borgholm. Vanligast är den på västra Öland nära de större tätorterna, från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. Den undviker Stora Alvaret men är spridd längs de tvärvägar som korsar alvaret från väster till öster. Gul sötväppling har ökat tydligt under 1900-talet. Sterner (1938) noterade växten främst i åkermiljöer, vägkanter samt vid några tillfällen utmed banvallar och vid järnvägsstationer. Byggandet av järnvägen i början av 1900-talet kan ha hjälpt till att sprida arten. I dagsläget finns möjligheter för en fortsatt expansion, främst på norra halvan av Öland, där lediga och lämpliga växtmiljöer ännu finns. Ingrepp i odlingslandskapet som medför grävningar är inte ovanliga och gynnar, åtminstone tillfälligt, gul sötväppling.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Ruderatmiljöer, sophögar och jordhögar, gårdsmiljöer, dikeskanter, åkerkanter och vägkanter. Tidiga fynd kommer till stor del från klöveråkrar och hamnmiljöer, vilket visar på två viktiga introduktionsvägar. Johansson (1897) redovisade endast fyra kända lokaler. Arten ökade alltså starkt under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Gul sötväppling är inkommen med fröblandningar och barlast. Den har ingått i vallfröblandningar och har på senare tid dykt upp i odling tillsammans med cikoria och foderkäringtand. Gul sötväppling växer på liknande ståndorter som vit och stor sötväppling och syns gärna tillsammans med vit sötväppling. Den är dock ovanligare och har inte ökat i samma grad som de båda andra. Den är vanligast vid kusten och i södra delen av landskapet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen med fröblandningar, växer på ruderatmark som bangårdar, grustag, industriområden och vägkanter. Vanlig i Göteborgstrakten och på Kinnekulle, mindre vanlig till sällsynt för övrigt. 218 lokaler i 119 rutor (14 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige främst i kusttrakterna samt i ett band över det mellansvenska låglandet. I Sörmland tämligen allmän i Stockholms närhet och i Södertäljetrakten, sällsynt kring de övriga städerna och längs Mälaren – (6%). Gul sötväppling är en ettårig växt som förekommer på vägrenar, grusgropsbottnar, jordhögar och järnvägsområden. Arten uppträder ofta kortvarigt i samband med anläggningsarbeten men har en långlivad fröreserv i marken. Den saknas ännu i de sydvästra delarna av Sörmland, även i Katrineholm. Arten dök under slutet av 1800-talet upp på skräpplatser kring Stockholm och Nyköping. Den förväxlades i början med den tidigare inkomna stora sötväpplingen och det är vanligen omöjligt att nu avgöra vilken art som avses i äldre notiser. Arten var i början av 1900-talet fortfarande sällsynt och endast några få fynd var kända från landskapet, mest från skräpplatser (Andersson m.fl. 1914). Den har ökat under 1900-talet, men betydligt långsammare än den vita sötväpplingen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men vanligare i Stockholms- och Uppsalaområdena. 187 kartblad, 290 kvadranter.
Almq. Tämligen sällsynt, oftast mer eller mindre tillfällig.
Gul sötväppling växer på samma typer av lokaler som vit sötväppling.
Som vägkantsväxt har gul sötväppling ökat under den tid som inventeringen pågått och är nu (2009) antagligen vanligare än vad kartan visar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Gul sötväppling har samma ursprung som vit sötväppling. Den har kommit in med barlast från sjöfarten. Den första fynduppgiften från Gävle hamn redovisades av Carl Johan Hartman och Göran Wahlenberg 1810. Arten är inte alls expansiv på samma sätt som vit sötväppling och nio gamla lokaler har genom åren inte förräntat sig mer än i en tredubbling.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

För gul sötväppling gäller samma osäkerhet som för stor sötväppling ifråga om de gamla fyndens arttillhörighet, eftersom arterna inte alltid hölls isär.

Vi känner ungefär tio gamla lokaler för gul sötväppling och knappt tjugo nya. Några av de gamla har troligen återfunnits. Många av lokalerna är på barlastplatser, i hamnar eller nära havsstranden, men några är på ruderatmark i inlandet. Arten har inte setts växa i vattenlinjen, som stor sötväppling. Den har också noterats inkommen med fågelfrö.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gul sötväppling har, liksom stor sötväppling, inkommit med barlast och är liksom den en av de få barlastväxter som ännu lever kvar på hamnplatserna. Gul sötväpplings huvudförekomst finns än i dag i denna miljö men arten har även setts på en del nya lokaler, som på gator i Sundsvall, en tipp, en grusgrop; dessutom på några tillfälliga utposter i Stöde och Liden. På vissa lokaler har den setts i relativt stora bestånd men arten är troligen ändå minskade.