våtarv

Gammal bofast art.

Allmän

724 Stellaria media (L.) Vill.

This polymorphic species is extremely widespread. Originating from Eurasia it has been introduced into almost all parts of the world except the very arctic and arid areas. The subspecies neglecta and pallida, sometimes considered as species (but included in this map), are also mapped separately (nos. 725 and 726). With its present distribution S. media belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 252 and map 243).

Våtarv är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I naturlig miljö växer den konkurrenssvaga och kvävegynnade arten på sandiga/grusiga havsstränder men framför allt är den vanlig på kulturstandorter - betade, sandiga havsstrandhedar, upptrampade stigar och fläckar i betesmarker, åkrar, trädgårdar, tomtmark, gödselstäder etc.

Starkt kultur- och kvävegynnad växt som är känd i Sverige åtminstone från järnåldern (Hjelmqvist 1956). Den är allm. på Närkeslätten. I bebyggda delar av Skogsbygden och exempelvis i norra delen av Kils åkerbygd tycks den vara sälls.–spridd (Asklund, !). Den saknas i rena barrskogar. Växtplatser är trädgårdar, åkrar, lagårdsbackar, lövlundar, sjöars driftvallar etc.

Våtarven är ”jordens allmännast utbredda fanerogam, Sveriges ymnigast vinterblommande och mest namnrika växt” (Wittrock 1908). Wittrock (1894) nämnde arten som epifyt i kronan av en hästkastanj vid Kägleholm i Ödeby.

Trivialart

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Sommarannuell, till 3 dm hög ört som slutligen bildar glesa mattor. Ljusgrön och spröd, ofta halvgenomskinlig, men åldrade stänglar kan vara fastare och ogenomskinliga. Trinda stjälkar med en typisk hårrad. Blad rundade och motsatta, nedtill skaftade med tvärt avsatt bladskiva. Upptill med skaftade, 5-taliga, vita blommor med djupt kluvna kronblad (ser i det förstone ut som 10 smala kronblad). Blommar nästan jämt. Knoppar ”tulpanformade” (bred bas, smal, spetsig topp). Frukten är en kapsel med små, svarta frön.

Våtarv är vanlig på kväverik jord, gärna fuktig (men tål torka väl!). Den är ett välbekant ogräs i trädgårdar, på åkermark, skräpmark etc, men förekommer även på strandvallar och i skog (särskilt söderut).

Förväxlingsrisk:
Bokarv (Stellaria neglecta) och blekarv (S. pallida), båda förekommande i södra Götaland, är mycket lika våtarv, och känns säkrast igen på blom- och frökaraktärer. I NILS-sammanhang kan dessa arter räknas in i våtarv.
Lundarv (S. nemorum), som förekommer på näringsrik mark i nästan hela landet (ej Gotland, mycket sällsynt på Öland), är perenn och betydligt större och kraftigare än våtarv, och får efterhand krypande utlöpare. Den har större blad med rätt tydlig nervatur, och de nedre är rejält långskaftade, med i regel tvär, eller hjärtformad, bas. Blommorna är betydligt större än hos våtarv.
Rätt lika är också sprödarv (Myosoton aquaticum) (ovanlig, saknas i norr), som är kraftigare, har större blad och har upptill hårig stjälk.
Medlemmarna i hönsarvssläktet (Cerastium) har oskaftade, mer jämnbreda blad, och har ej en hårrand längs stjälken. Frukten är en pergamentartad, rörlik kapsel med 10 tänder.

Våtarv anses ursprunglig på havsstränder där den växer på uppkastade tångvallar. Vanligare idag är växten i diverse ruderatmiljöer såsom jordhögar, stentippar, avfallsplatser och brännfläckar. Våtarv är ett välkänt ogräs i rabatter, gräsmattor och åkrar. Betade torrängar, gallrade skogar och markvägar är andra ofta noterade växtmiljöer.

Våtarv är vanlig på hela Öland men något glesare på Stora Alvaret. Där växer den främst på stenhögar som tippats på alvarmarken, vid grävda vattenhål till betesdjuren och dyker upp när betesmarken röjts.

Såvitt känt finns endast vanlig våtarv var. media på Öland. På grusiga havsstränder i främst Bohuslän kan man finna strandvåtarv var. maritima. Den har vanligen kala foderblad och mörkare frön med en högre skulptering, mer lika de hos bokarv S. neglecta (Jonsell 2001). Denna varietet av våtarv liknar mycket S. ruderalis (se nedan), kanske rör det sig om detta taxon i stället?

I en nyligen publicerad artikel beskrivs en ny art som står nära våtarv (Lepší m.fl. 2019). Denna S. ruderalis är troligen en hybrid mellan bokarv S. neglecta och blekarv S. pallida. Båda föräldrarna är diploida 2n = 22 medan S. ruderalis är tetraploid 2n = 44; även våtarv är tetraploid 2n = 40, 42, 44. S. ruderalis är vinterannuell och ses främst i fuktig–våt, näringsrik mark i gräsmarker, skogar, buskridåer och vägkanter men förekommer inte som regelrätt ogräs. S. ruderalis är funnen i södra och centrala Europa och är under spridning norrut. Den liknar mest våtarv men skiljs på att den kan bli högväxt (80 cm), ofta gulgrön till färgen och blomställningen är sammanhållen i början av utvecklingen (liknar därför en högväxt blekarv). Fröna har långa knölar och liknar de hos bokarv. Fröna är något mindre, hos S. ruderalis mäter de (1,1–) 1,2–1,3 (–1,5) mm medan de hos bokarv mäter 1,4–1,9 mm. Antalet ståndare hos S. ruderalis är 3–5(–10) med purpurfärgade knappar, kronbladen är liklånga eller något kortare än foderbladen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig på havsstränder.
Våtarv är starkt kulturgynnad. Den växer i alla slags åkrar, i näringsrika blottor i betes-ängar, körvägar och åkerkanter. Tidvis är den ett svårt trädgårdsogräs, företrädesvis i något fuktig, näringsrik rabattjord. Den följer med jord i utkast, komposthögar, odlingsrösen och liknande. Dess förekomst på havsstränder, där vi bedömer att arten är ursprunglig, karterades av Englund (1942): arten fanns på 212 strandavsnitt (1928–36) med en koncentration på norra Gotland. Här växte den framför allt på färsk tångdrift. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allest.”. Detta stämmer bra också i dag, åtminstone för öns kulturmarker, vilket framgår av den ganska höga andelen undersökta provrutor där den noterats.
Såvitt känt förekommer endast vanlig våtarv var. media på Gotland.

Våtarv växer på öppen, fuktig, kväverik jord i miljöer med sparsam vegetation. Den förekommer mest som ogräs i åkrar och trädgårdsland men växer också i hällmark och på vägkanter samt på steniga havsstränder. Huvudsakligen redovisas här var. media vanlig våtarv, men eftersom vi inte konsekvent har uppmärksammat var. maritima kan en del av fynden på stränder egentligen avse denna varietet.

Se även strandvåtarv Stellaria media var. maritima

Våtarvens frön sjunker, medan groddplantorna flyter och kan spridas (Romell 1938a). Fröna kan dock också gro i vatten. I Vattingshamnen i Gnarp fanns 2008 massor av småplantor av vägtåg, krypnarv, våtarv och källört på botten, som var blottlagd efter långvarigt extremt lågt vatten i havet. Arten kan gro och utveckla stora bestånd även under tak, om marken är naken och normalt fuktig. Den växer däremot inte i täta täcken av mossa eller gräs och andra örter. Våt­arvens stammar är bräckliga och bladen späda men rötterna och stambaserna är ytterst sega och skjuter raskt nya skott. Blomningen börjar vid slutet av blåsippans tid och fortsätter till vintern. Åtminstone en del skott eller delar av skott övervintrar gröna. Under våta somrar kan våtarv bli ett besvärligt ogräs.