lövbinda

Gammal bofast art.

656 Polygonum dumetorum L.

Syn.: Bilderdykia dumetorum (L.) Dum., Fallopia dumetorum (L.) Holub

This species originates from Eurasia. Probably it has been introduced into other parts of the northern hemisphere (N. America?). Two closely related N. American taxa, P. scandens L. and P. scandens var. cristatum (Engelm. & Gray) Gleas. are mapped together, certainly incompletely. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 131.

Lövbinda är ursprunglig men något kulturgynnad. Den ettåriga, slingrande/klattrande arten växer främst i anslutning till bergbranter och hällmarker med lövträd och snår. Enstaka fynd har gjorts på trädbevuxna sanddyner samt längs åker- och vägrenar.

Lövbinda är tidigast känd från namngivna lokaler vid Vättern och Hjälmaren genom Blomberg (1865a) och Hartman (1866). Den sågs sälls. i Närke (Hartman 1866) och täml. sälls. i Tylöskogen (Segerström 1932). Enl. Nilssons (1986) undersökningar i Glanshammar och Rinkaby är lövbindan där täml. allm. vid Hjälmaren men avtar på avstånd från sjön.

I Götlunda är den allm. på stränder, öar och skär i Hjälmaren med 15 äldre och 18 aktuella lokaler. Uppträdandet vid Hjälmaren svarar väl mot Mälarförekomsterna i Malmgren (1982) och kan anses ha temperaturklimatiska orsaker. Detsamma torde gälla förekomsten vid Ullaviklint i Kil 1868 (C. Hartman, UPS, Löfgren & Andersson 1998, 1999) och Skåleklint i Hallsberg 1971 (Dalhielm 1985, DALH).

Växtplatser är ofta branter och blockmark i anslutning till bergkrön och -sluttningar i löv- eller blandskog, och hyggen. De äldre Hjälmarförekomsterna har setts i betad eller slåttad lövvegetation, senare tiders i vildvuxna lövsnårbryn eller hagar på de större öarna. En gynnad växtplats skapades vid stenbrytning på den blockrika ön Sjulen utanför Valen i Götlunda. Birger (1905) berättar om ”oräkneliga plantor” vid Valens västra udde 1904. Nutida växtplatser vid Hjälmaren är bl.a. strandklippa, lindbacke, backberg, sandjordsåker, svallade blocktorg, lagårdsbacke, tallbacke, parkhäll, ödetomt, vägren, stenröse, tipp.

Den är känd från bl.a. banvallar och omtalas från prästgårdens krusbärsplantage i Axberg (Hedera 1886). Ett stort bestånd fanns på en jordhög 200 m VSV om Bonstorp i Ånsta 2002 (Lindström 2003, S/ThK). Kalklokaler är kända från bl.a. Vintrosa 1926 (Broddeson ms) och Hammar (Ekholm & Hallin 1980b).

Allmän i Mälarområdet; tämligen sällsynt högre upp på Mälarslätten samt i nedre Skogslandet. Hittills okänd i Bergslagen.

Utbredning begränsas N om Mälarslätten såväl av lägre temperatur och kortare vegetationsperiod som av brist på ståndorter med lämpliga markbetingelser. Utbredning som trädgårdsapofyt dock troligen ofullbordad i områdets mellersta delar. Utbredningstyp: S3.

Sällsynt längre norrut i landet. - 32 (17).

Sannolikt ganska förbisedd.

Lövbinda växer solöppet–lätt beskuggat på torr, mullrik och gärna stenig mark. Den är funnen i lövskogsridåer, rasbranter, längs skogsvägar, i åkerkanter men även på ruderatmarker som jordhögar och stentippar. Lövbinda är konkurrenssvag och dyker upp på områden med öppen jord som vid bevattningsdammar och röjda betesmarker. Men lövbinda kan även växa på steniga eller sandiga havsstränder och tångvallar; den är sedd klänga i vassbälten utmed Ölands västra kust. Rikard Sterner fann den 1930 i slånsnår på ön Södra Kalvholmen, Algutsrum sn. Växten återfanns 2008 på den närbelägna Vitskär, en ö med skarvkoloni. Däremot har ingen lokal i karst noterats under inventeringen, en miljö där den sågs 1984 vid Karum alvar, Högsrum sn.

Lövbinda har som tidigare en stark västliga slagsida, från Räpplinge sn i norr till Vickleby i söder, där den växer i den västra kustskogen och nära västra landborgen. Fynden från Mittlandet är anmärkningsvärt få men biotoperna i området passar uppenbarligen inte arten. Lövbinda har expanderat och nyfynd är gjorda i flera socknar på sydvästra delen av ön, ofta från ruderatmiljöer. Även på norra Öland, mellan Källa och Köping sn, har nya lokaler noterats. Men i de östra socknarna saknas den helt i Sterner (1986) och gör så än idag. Sammantaget en ökning, speciellt i jämförelse med de få fynden i Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Arwidsson (1938): Gotska Sandön, Fårö: ”Vestergren såg i Bourgströms herbarium exemplar av denna art, insamlade på ön 1910.” Vi bedömer uppgiften som osäker, eftersom inga ytterligare uppgifter från Gotland är bekanta.

Lövbinda trivs på näringsrik, solöppen, stenig mark, där vegetationen inte är sluten. Rasbranter, lövskogsbryn, buskbevuxna vägkanter och havsstränder är vanliga ståndorter. Arten gynnas av omrörning i marken och syns därför ofta på jordhögar och skräpmarker av olika slag.

Om lövbindans livscykel vet vi föga, men inget grönt kunde hittas 26 mars 1989 i Arbrå, Bodberget. Fröna kan då antas gro på våren. Lövbinda växer i Bodberget i tunt jordlager på 45 grader sluttande hällar. I den mycket torra miljön i denna sydbrant torde plantorna ha svårt att klara sig en regnfattig försommar. De utvecklas dock åtminstone vissa år till mer än meterhöga slingrande skott. Följearter är hällebräken, getrams, smultron, femfingerört, styvmorsviol, tjärblomster och ljust kungsljus. Lövbinda växer i sydberg även på andra håll i Hälsingland, men några lokaler är i annan ljus miljö eller ospecificerade. För de elva gamla lokalerna är miljön inte preciserad. Alla lokaler ligger i landskapets sydöstra del. Arten är mycket sällsynt även i Gästrikland (Ståhl 2016) men något vanligare både norr och söder om vårt län.