vägmålla

Gammal bofast art.

Vägmålla kan eventuellt vara ursprunglig på tånggödslade havsstränder men huvudsakligen är den starkt kulturgynnad. Den kväveälskande och konkurrenssvaga arten växer i enstaka exemplar eller små bestånd på gårdsplaner, ladugårdsbackar, gödselplattor, jordhögar, avfallsplatser, väg- och trottoarkanter samt i åkrar och trädgårdsland.

Starkt kulturberoende växt i kväveberikade miljöer. Vägmållan var allm. i Närke (Gellerstedt 1831) men då avsågs möjligen Närkeslätten där Glanshammar, Rinkaby och Viby har undersökts djupare med liknande resultat (Nilsson 1978, 1986). Segerström (1932) anger allm. förekomst i Tylöskogen men det tycks vara en överdrift. Inte ens i Hallsberg är arten allm. (Dalhielm 1985) och i Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 3 lokaler. Vägmållan var sälls. också i Garphyttetrakten i Tysslinge 1994.

Svagt kulturpåverkade växtplatser är ovanliga, exempelvis ålundar, bäckstränder och steniga sjöstränder. Sernander (1933) fann arten på Äsplundaaskens basalkonsol i Rinkaby 1931. Idag tycks vägmållan vara på tillbakagång men den ses ännu ofta på allsköns skräpmark.

Allmän-spridd. Sannolikt något förbisedd.

694 Atriplex patula L.

This widespread species occurs on seashores and waste and saline places inland. It is doubtful whether this species, easily spread by man, is native in N. America (Hultén, Amphi-atl., p. 13). It has been introduced into several parts of the southern hemisphere.

Kulturspridd på vägkanter, gator, tomtmarker, avstjälpningsplatser, lastageplatser såsom bangårdar och fabriksplaner etc, även trädesåker och havsstrand. Förr införd med barlast. - 33 (17).

Allmän på Mälarslätten och i Östra Skogslåglandet; spridd-tämligen allmän i Västra Skogslandet och Nedre Bergslagen; troligen tämligen sällsynt(-sällsynt) i Övre Bergslagen. Enligt BINN. (1921) tämligen allmän i sistnämnda område men är endast känd från enskilda lokaler: Ljusnarsberg: Rifallet (1976, L. Stångberg). Ovanlig också i Ramsberg N och Skinnskatteberg(!). Uttunning i NV syns bero på ofullbordad spridning i förening Med ett något ogynnsamt temperatur klimat. Utbredningstyp: S1.

Vägmålla är främst funnen i ruderatmiljöer såsom jordhögar, gödselupplag, brännplatser, gamla sandtag, stentippar och nygrävda bevattningsdammar. Den växer även i gårdsmiljöer, trädgårdsland och vägkanter. Sällsynt ses den på havsstränder, hyggen samt i kvävepåverkad och trampad betesmark. Det finns en del noteringar från åkrar med grödorna fodermajs, korn, potatis, gula ärter och bruna bönor.

Vägmålla är en vanlig växt över stora delar av Öland. På Stora Alvaret är det glest med fynden med undantag för förekomster vid några alvarbyar. Även i barrskogarna längst i norr, Böda sn, är observationerna få. På havsstränder växer vägmålla ofta på tångvallar och andra näringsrika ställen.

I sädesfält kan enligt Jonsell (2001) en speciell ekotyp benämnd var. angustifolia växa. Den kännetecknas av långa, slanka och nedliggande sidogrenar med nästan helbräddade blad och ett krypande växtsätt. Denna varietet av vägmålla fanns åtminstone förr i södra Sverige och liknande plantor har noterats vid ett tillfälle under inventeringen.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Trädgårds- och åkerogräs; gårdsmiljöer, gårdsplaner, gödselstäder, jordutkast, även välgödd betesmark. Det finns också enstaka uppgifter från havsstrand. Englund (1942) redovisade vägmålla från 40 strandavsnitt men bedömde den som ruderat på havs-stränder, ej som en ursprunglig havsstrands-växt. På St. Karlsö blev arten dock noterad från Svarthällars raukområde, i stort sett direkt på kalkstenen, i fågelgödslad jord (GI; Ingmansson 1995).

En form med nedliggande grenar och smala, helbräddade blad (”var. angustifolia”) är känd från knappt 15 socknar, senast samlad 1946. I flera fall växte den i betåkrar, men den är också samlad från åkerrenar, järnvägsbankar och trädgårdar (jfr Jonsell 2001).

Spridd över större delen av Gotland, vilket även återspeglas av andelen i undersökta provrutor, något mindre frekvent vid vissa kuster. Ett enda fynd från Gotska Sandön, Fårö, i trädgårdstäppa vid Fyrbyn (Ingmansson & Petersson 1989). Johansson (1897) angav arten som allmän. Detta kan tyda på något vikande frekvens, möjligen då beroende på uppstädning och mer restriktiv gödselhantering vid gårdar.

Vägmålla är kvävegynnad och växer i jordbrukslandskapet, som ogräs i trädgårdar och på åkrar, på gårdsplaner, vid ladugårdar och gödselstäder. Den förekommer också på vägkanter, jordhögar och tippar samt mer sällan på havsstränder och då nästan alltid på fågelgödslade öar.

Vägmålla har både i gammal tid och av oss hittats på vägmark, ruderatmark och liknande starkt kulturpåverkad mark, huvudsakligen i den östra halvan av landskapet. Den har dessutom uppgivits från flera ställen på havsstrand, men arterna i släktet är variabla och svåra att hålla isär, och felbestämningar är i vissa fall tänkbara.