Åkerogräs, känt i Sverige sedan järnålder (Hjelmqvist 1955, 1956), i Närke ”ännu för en mansålder sedan ymnig, nu försvinnande” (Schiöler 1947). Den var ”täml. allm. särdeles i mellersta Nerike” (Hartman 1866) och betraktades som ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). I Örebro län var 1918–1919 omkr. 1 av 10 höstrågutsäden och 1 av 18 höstveteutsäden starkt förorenade av växten (ÖLHK 1920), som också förekom spars. i de omfattande myrodlingarna (Tolf 1903).
Efter 1950-talet har växten praktiskt taget försvunnit genom effektiv frörensning och ogräsbekämpning av åkrar eftersom artens livscykel saknar fröbank (Svensson & Wigren 1983). Den sista sockeninventeringen innan försvinnandet gjordes i Svennevad där Kjellmert (1947) under 1940-talet fann den i 9 åkrar.
Kända växtplatser är klöver-, havre-, vete- och rågåkrar samt en lagårdsbacke. Numera odlas åkerklätten i kulturhistoriskt syfte.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm. i sädesåkrar). Götlunda Kåsätter 1858 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Den användes som snittblomma i Mellösa (Nerén 1944).
Växtens namn i Närke var förr åkerhönor (Samzelius 1760, ms 1758, ÖLM) eller åkerrosor (Samzelius 1760). Schiöler (1947) anförde rödklint och i Kil hette den åkerlilja (Rietz 1862–1867), i Asker kornroser (ÖLM 958).
Lokaler
Fr.o.m. 1952:
Askersund Lerbäck Dampetorp 1952 B. Holgersson (KARLSS). Estabo 1956 B. Fredriksson (Nilsson ms).
Hallsberg Viby Värnsta, ekplanterad vall, ej insådd enl. markägaren, 3 ex 1995 (Löfgren m.fl. 1999h).
Örebro åker 1955 B. Wåhlén (OREB). Asker Himmer, åker 1952 U. Starbäck (S).
Odlad: Örebro Vattenparken, ”insåddes under fjolåret” (2008 L. Sandgren).
