Träd som använts till djurfoder och som läkeväxt och skattats på hushållsbär. Flertusenåriga lämningar av rönn är kända från Gottersättersmossen och Långändan i Axberg (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).
Rönnoxel Sorbus aucuparia × intermedia
Ympning genom kvistar från Finnerödja i Västergötland har skett vid Ekeberg i Lillkyrka 1931 Kierkegaard (LD) och i Örebro slottspark (Sylvén 1933).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Hammar Mårsäter [1850-talet] Anonym (OREB).
Bygdenamn och bruk
Rönn odlades vid Vissboda i Lerbäck på 1700-talet (Waldén 1949b) och vid Götlunda kyrka 1747 som prydnad tillsammans med ask och lönn (Wikberg 1950, Sarkany 1971). Både Robson (1833) och Hartman (1866) poängterade särskilt att rönnen sågs allm. både vild och planterad. I Mellösa fanns den ”nästan alltid vid husknuten, väl planterad...” (Nerén 1944). I Asker planterades trädet nästan allmänt omkring gårdar (Sandahl 1782). En orsak skulle vara att det kunde dra rönnbärsmalen från fruktträden (Wikberg 1967).
I Örebro Weckoblad 1793 namngavs rönn som ett av flera odlingsvärda träd. Rönnen räknades till de bärande träden i Gustav Vasas brev till inbyggarna 1558 (Holmbäck & Wessén 1962). Bären åts efter första frosten (Nerén 1944). Ännu 1917 annonserasdes i dagstidningarna om uppköp av rönnbär till hönsfoder.
Ett gårdsträd vid Lilla Skrubby i Viby var till åtskillig nytta på 1870-talet, bl.a. som skydd för kreaturen som piskades med rönn innan de släpptes på vårbete (ÖLM 487). I Skogsbygden ansågs rönn vara en bra ingrediens i lövtäkten (Harbe 1956). ”Det skulle gå olyckligt” om man högg ner en rönn i Nysund (ÖLM 570). Vid Blomsterhult vid Porla fanns en rönn under 1800-talet som ingen vågade hugga. Den fick stå tills den föll omkull (Harbe 1947a, b).
Trädet ingick i Svenska farmakopén 3–6 (1784–1869). ”På apotheken fås Sorbi aucupariae bär. Saften af bären är purgerande... Bären ätas af höns och kramsfoglar, nyttjas af fogelfängare. Weden är tämeligen hård, men nog seg, brukas til JulsEkrar, fimmerstänger och kulpåkar. Roten är tiänlig til knifskaft och skedar. Runbärs brenwin skal wara godt mot sten” (Samzelius ms 1758). Den ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruksarkiv).
Bruket av rönn som sjukdomsbot tycks ha varit allmänt i Närke. I Skagershult satte man bort tandvärk med en rönnpinne och i Blomsterhult fanns ett smörjträd där man kunde dra den sjuke igenom. Trädet föll före 1942 (Harbe 1950). I Kvistbro användes älvnäver, d.v.s. bark av gamla rönnar, mot sjukdomar (Harbe 1950, ÖLM 1064). Saften begagnades mot förstoppning, urinstämma och reumatism i västra Skogsbygden (Harbe 1950, Saxon 1934b).
Man tillverkade brännvin, cider och ättika av rönn, men det är osäkert om bruket gällde i Närke (Gellerstedt 1831).
Ordet rönnbär användes av Samzelius (1760) för hela Närke och enligt senare källor i Lerbäck, Skagershult och Ekeby (Grill 1964, ÖLM). Enl. olika uppteckningar i ÖLM hette trädet i Asker ränn eller rann, i Längbro runn och i Götlunda och Lillkyrka rynn. Rönn ingår i ett ortnamn i Mellösa (Waldén 1952b). Gårdsnamnet Rönne gavs efter trädet och finns belagt från 1320 (S. Fries 1957).
En litterär Kilsbergsrönn i Kil finner man i Eckerbom (1964b): ”om höstarna en röd pokal höjd över min fäbodvall och synlig vida omkring”.
Flygrönn
Förekomsten av flygrönn, d.v.s. en rönn uppe i grenklykor av ask, ek, oxel och lind m.m. är känd från flera håll, först noterad av Wittrock (1894) från Ödeby. I Hidingebro ansågs även rönnar på tak och i gamla stenrösen vara flygrönnar som kunde användas mot reumatisk värk (ÖLM 524). Skotten från dessa spontant spridda frön hade förr en viss betydelse då oxe-oket kunde tillverkas därav vilket medförde att inget kunde skrämma oxen. I Skagershult var flygrönn särskilt bra för tillverkning av liestickor (Harbe 1956). I Vintrosa ansåg man att dörrklinker och -vred skulle vara av flygrönn enl. ordspråket: ”Tvillingoxar och tvillingadräng och flogrönn i plog, det biter varken fan eller Titta grå på” (ÖLM 1795). I Kvistbro togs flygrönn till ”smörkärring, dä skulle vara bra te ha te tjernestaka, då skulle dä bli smör i rappe” (ÖLM).
”Om man band en flygrönn om halsen på ledarkon på våren när man släppte i vall kreaturen, visade sig att det gav tur och gick bra hela året” S. Billström, Hallsberg (1975, Nilsson ms).
Lokaler
Stora rönnar, bho i cm:
310 Viby Nalavibergs ekäng 491 500 (Gustafson 1997).
300 Svennevad 300 m NNV Stora Sättra, 5-stammig 1991 Holmer.
278 Lerbäck Sandbacken 324 605, gårdspark 2009 B. Svensson (Nilsson).
259 Asker Bystad 482 817, vägträd 1997 (Löfgren m.fl. 1998f).
257 Viby Nalavibergs ekäng 1975 (Nilsson ms).
222 Rinkaby Äsplunda 747 749, 1997 (Löfgren m.fl. 1998c).
213 Lillkyrka Ekeberg 755 812, hage 1997 (Löfgren m.fl. 1998e).
210 Skagershult Myrhult 475 336, f.d. hage, 2-stammig, diam. 0,7 m vid mark 1993 !.
210 Bo Örmon 1991 Holmer.
206 Lännäs Segersjö 612 873, hage 1997 (Löfgren m.fl. 1998h).
205 Lännäs Segersjö 612 873, hage 1997 (Löfgren m.fl. 1998h).
200 Nysund Saxen ”på min gård, bho mer än 2 m” K. Johansson (Harbe 1956).