Giftig läke- och färgväxt, allm. i näringsrika sjöar, vattendrag och kärr. Ovanliga växtplatser är bergficka vid sjö, klapper i bäck m.fl. Svärdslilja har setts i en frisk grupp av aspar bland hässlebrodd (Löfgren m.fl. 1999j), i en depression i hassellund samt ute på ett friskt hygge.
Gamla lämningar av svärdslilja är kända från många lokaler, bl.a. i sjönötstorven vid Vilstakärren i Hackvad och Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a). Gyllenhaal (ms) anmälde den 1774 från Segersjö i Lännäs ”äfwen i sjelfwe Hjelmaren, dock inom wasen”. Det första ex. dök upp på Hjälmarskären först mer än ett halvt sekel efter sjösänkningen (Morander ms 1980).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm... Svennevad prästgården). Hackvad Via 1845 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Växten nämndes i skrift i Europa redan på 840-talet (Lagerberg 1943). ”På apotheken fås Acori palustris rot, som drifwer starkt urin och är god för skörbiugg. Skär man en skifwa och lägger bak i nacken drager hon up blåsa såsom Spansk fluga. Åtskillige hafwa med dess saft, som de lagt på den skämda tanden snart och aldeles blifwit curerade ifrån den wärsta tandwärk” (Samzelius ms 1758).
I Närke hette växten gula liljor (Samzelius 1760), även bäckliljor och säfjablomma (Wahlenberg 1824). Svärdslilja användes i Ekeby på 1800-talet (ÖLM 1732).