Till synes ursprunglig i bl.a. Kil Norra Trolldalen 1959 (Hakelier), 1995. Många bestånd finns i dråg längs förkastningsbranterna i Skogsbygden och längs Käglan.
Äldre uppgifter om allm. förekomst på Tiveden (Linné, ovan) och (Lundmark enl. Afzelius ms 1772–1789) samt Wahlenberg (1826, 1833): ”In tota sylva Tiveden... copiose [mkt allm.] ” tycks överdrivna. Arten är idag täml. allm. i Almby, Asker, Askersund, Hallsberg, Kil, Lerbäck, Lännäs, Sköllersta, Snavlunda och Viby. F.ö. är den sälls.–spridd, men saknas i flera socknar på Närkeslätten.
Den växer i kärr, dammar, bäckar, sumpskogar, i en och annan frisk ekhage eller grustagsslänt, i blockrösen och intill stenmurar m.m. Vid Åtorp i Götlunda sågs den i ett ravinkärr 1984 över 100-tals m² i resterna av en redan på 1930-talet fördärvad löväng (Broddeson; !).
Första fynd
Linné 1747 (Tiveden mellan Vretstorp och Bodarne: ”här växte det helt allmänt” 1746). Lokalen upprepades av Samzelius (1760, ms 1758) utan källhänvisning. Lännäs mellan Läppe och Lännäs vid Hjälmaren 1830 Anonym (S).
Bygdenamn och bruk
Förekomsterna längs Arbogaån och i Hjortkvarn vid apoteket har kanske samband med odling för apoteksbruk under 1700-talet (jfr Kjellmert 1947, Malmgren 1978b, 1982). En liknande historia har möjligen också de ymniga bestånden vid Göksholms herrgårdspark i Mellösa (Löfgren & Wilhelmson 1999a). Strutbräken prydnadsodlas allmänt.
Den kallades i Närke get-mat och getrofva (Wahlenberg 1826, 1833, Gellerstedt 1831) och i Asker, ”Getrofwor kallas haer... för skapnades skuld af dess besynnerliga rot,...” (Gyllanhaal ms 1774).
