Prydnads-, kyrk-, krydd-, bi- och läkeväxt förvildad i Sverige sedan 1760-talet. Den är känd från Skåne på 1000–1200-talen (Hjelmqvist 1991) och från Närke de sista åren av 1500-talet, då den införskrevs av Ebba Lilliehöök till trädgårdar i Arboga och Örebro (Fries 1895). Den odlas ofta men förvildas sällan utanför trädgårdar, men förekommer numera i grustagens tippar i Örebrotrakten (Lindström).
Bygdenamn och bruk
Isop ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv). Den odlades i Lerbäck på 1820-talet (Sahlstedt ms 1825) och planterades i Asker vid alla Bystads hemman och torp “senaste 6 åren” (Nyberg 1846).
En uppteckning från Ekeby berättar att den där användes som “körkkrydder” (ÖLM 1732). Den ingick i Svenska farmakopén 1–10 (1775–1925) för bl.a. sin aptitstimulerande verkan (Sandberg m.fl. 1983). Medicinalstyrelsen uppmanade till insamling av isop under andra världskriget (Bondeson 1941).
Lokaler
Hallsberg Sköllersta 1944 G. Kjellmert (S).
Örebro 1897 E. Ordell (OREB); odlad 1901 A. Jansson (OREB); 1926 S. Waldheim (LD). Glanshammar 1913 G. Svensson (GLANSH). Längbro Mellringe 748 616, tipp, 2 ex 2005, 1 ex 2009 Lindström. Mosjö V om Marieberg 673 621, tipp, 1 ex 2008 Lindström. Ånsta 200 m VSV om Bonstorp 682 624 tipp 2003 (Lindström 2004b). Berglunda 687 609, jordhög, röda blommor 2005 Lindström.