blåeld
Echium vulgare
Mer information om arten

Konkurrenssvag växt, förr åkerogräs, nu spridd på Närkeslätten. Hartmans (1866) förmodan att arten var tillfällig förbyttes snart i insikten om en rad järnvägsförekomster. Nyetablering sker fortlöpande, särskilt längs järnvägar, exempelvis i Hallsberg och Sköllersta (Dalhielm 1984, Holmer). Från att ha betraktats som ett svårt åkerogräs i Sverige (Lyttkens 1885) är växten nu en oförarglig gäst i mullfattig mineraljord i grustag och industriområden m.m.

Första fynd

Hamnström 1842 (Längbro Karlslund). Längbro Karlslund 1846 Hamnström (LD).

Bygdenamn och bruk

Blåeld odlas något. Den insåddes på 1980-talet i vägkanter mellan Ekeby och Hidingsta i Gällersta. Vid Eldvalla i Glanshammar kom den in tillfälligt med fågelfrö 1981 (Nilsson 1986) och ses årligen i grustagen i Örebrotrakten (Lindström).

Namnet blåkunt användes av Hamnström (1852) m.fl. men det saknar företräde i Närke.

Ring t.o.m. 1969. Prick fr.o.m. 1970.