Medeltida läkeört, allm. i skogsgläntor och bryn, på kalkberg och längs vägkanter etc. Mycket gamla lämningar är kända från myrar vid Ervalla station och Dylta bruk (Kjellmark 1899).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Götlunda prästgården 1858 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Den namngavs som Tormentilla vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick Svenska farmakopén 1–11 (1775–1946). Under andra världskriget rekommenderade Medicinalstyrelsen insamling av drogen (Bondeson 1941).
”Roten är stoppande och stillar durklopp [diarré]: äfwen god för sommarsiukan [blodsjukdom] hos Boskapen. Brukas til garfning... Tormentillerötter rengjorda och torkade säljas til apotheket för 5 öre kmt. skålpundet” (Samzelius ms 1758).
I Sköllersta och Kil gjorde man te på rötterna vilket ansågs vara bra mot rödsot [dysenteri] och blodrenande (Saxon 1934b, ÖLM 1158). I Viby nedtecknades följande minnen från 1870-talet: ”blorot, dä feck -en ta ätter dikeskantera, å je åt korna, dä skulle di ha när di feck sommarsjuka å urin vart rö. Dä koka di röttera” (ÖLM 967). Detta bruk är känt även från Sköllersta (V. Carlsson ms 1937–1970) och Tångeråsa (Harbe 1956).
Enl. moderna rön har blodrot effekt mot diarré samt inflammationer i mun och hals (Sandberg m.fl. 1983).
Växten kallades allmänt, även i Närke, blodrot (Samzelius 1760, ms 1758). Det uttalades även blorot, blogrot, blorotsgräs (ÖLM). I Lännäs och Mellösa skall namnet smörblomma ha använts (ÖLM 449). Blodstilla anförs av Samzelius (ms 1758) men binds inte särskilt till Närke. I Sköllersta sägs det dock ha använts på 1800-talet (Carlsson ms 1937–1970).