bäckveronika
Veronica beccabunga
Vattenväxt, inhemsk i källor, dråg och bäckraviner. Kulturpåverkade växtplatser är bl.a. å- och sjöstränder och kärr. Ett ovanligt stort och ymn. bestånd fanns 1993 V om Östra Via i Vintrosa i ett lundbryn.
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (flerst.). Viby Kärr 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
”På apotheket fås Beccabungae ört. Brukas om wåren til sallat, och i medicin tjänar hon emot skörbiugg” (Samzelius ms 1758). Bäckveronika anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick i Svenska farmakopén (1, 1775). Växten kallades i Sverige allmänt bäckböna (Samzelius ms 1758) och i Närke bäckebunga (Samzelius 1760).
