Ängsväxt vars ojämna utbredning är orsak till skiftande omdömen genom tiderna. Samzelius (1760, ms 1758) menade t. ex. att den fanns ”i stor myckenhet” i Närke och Hartman (1866) höll den för att vara täml. allm. Segerström (1932) räknade den som allm. inom stora delar av Tylöskog men ”möjligen ej i Hammar och Lerbäck”. I Svennevad fann Kjellmert (1947) den täml. allm. i näringsrikare delar men f.ö. sälls. En liknande förekomst har redovisats från Hallsberg (Dalhielm 1985). I Viby är den allm. men i Glanshammar och Rinkaby numera spridd (Nilsson 1978, 1986).

Restaureringen av Finnatorps äng i Tysslinge, genom borttagning av gråal, resulterade i en massförkomst om ca 50 000 ex. (Janssons 1955) som nu mest är försvunna. I slåtterängen vid Garphytte nationalpark fanns en ymn. förekomst om 1 000-tals m² 1993. Idag återstår en bråkdel av sådana miljöer. Tynande ex. i unggransplanteringar är desto vanligare t.ex. längs vägarna vid Hällebo i Hallsberg där ännu smörbollar kan ses men omgivande ängar planterats till oigenkännlighet. Vid det 1802 nedlagda Skarbomatorpet i Kil växte arten ännu 1996 (M. Andersson).

Smörbollar ses numera i bl.a. gläntor, bryn och ledningsgator, ask- och hassellundar, aspdungar, åkerholmar, väg- och järnvägsdiken. Många förekomster fanns i brukade hagar i södra Närke under slutet av 1900-talet (Hallin).

Vanliga växtplatser är också kalkrika brottområden där igenväxningen ofta går långsamt genom brist på mullämnen på den marknära kalken. Närhet till vattendrag och högt markvatten är en gynnande faktor. Källkärr och betade alkärr hyser stundom arten.