Kulturväxt, förr av stor betydelse för hushållningen. Ingen säker uppgift över förvildad rova i Närke finns, men troligen har en och annan funnits vid utkast eller spill.
Rovan odlades mest i mindre mängder i kålgårdar och på svedjeland i Närke. Odlingens upphörande i takt med potatisens införande föder tanken om ett samband, men som bl.a. Berg (1934) påpekat kan det vara en felsyn. Rovan tycks ha varit en bas i hushållningen medan potatisen länge begagnades som sovel.
Bygdenamn och bruk
Växtens uppdykande i svenska källor skedde under 1300- och 1400-talen i Magnus Erikssons landslag och landskapslagarna (Schlyter 1862, Holmbäck & Wessén 1936, 1962). Från 1479 är rova känd i Närke då den ingick i maten till arbetarna vid kyrkobygget i Kumla (Lagerstedt 1946, Samzelius 1946). Säkrare tecken på odling finns från 1590 vid Örebro slott (Grandinson 1901) och 1598 då Askertinget behandlade en stöld av rovor (Waldén 1949a). Stöld ur rovgård var straffbelagd ännu i 1734 års lag.
Fischer (1639) såg den odlas i Närke. Odling är känd från Segersjö i Lännäs 1614 (Hannerberg 1941) och 1615 byggdes en rovkällare vid prästgården i Mellösa, där rovan ingick i kyrkotiondet 1681 (Löw 1922). Från 1700-talet känner vi odling i Kräcklinge (Hedin 1754), Knista (Mörner 1762b) och den var i Asker allm. odlad till eget behov (Sandahl 1782). Fr. J. von Aken odlade rovor i Adolfsbergstrakten 1754 (Bagge 1785).
Rovodling skedde i äldre tid mest i kålgårdar. ”Rovsådd på svedjeland har ej förekommit” i Lännäs socken (Melin ms 1930). Samma intryck hade C. A. Carlsson (ms 1931) för Kils socken. Men ”stubbarover” omtalas från svedjefallen i Skagershult på 1880-talet (Harbe 1956).
Rovor ”odlades på ett ställe för kreaturens utfodring” (Befallningshafvanden 1842–1847) eftersom de 1838 gav dubbelt fodervärde mot hö vid Bystad i Asker : ”Rofvan, som af ålder varit känd och odlad i Sverige, har så småningom blifvit utträngd af potätkulturen och den dermed förenade så kallade brännvinsbränningen till husbehof, ... eller att i någon mån vilja nedsätta värdet af potätkulturen, så tvekar jag ej ett ögonblick att gifva rovan, som foderväxt betraktad, ett vida öfvervägande värde framför potäter...” (Anckarswärd 1839).
Odling av foderrovor skedde vid Brokåsen, Riseberga i Edsberg 1840 (Hedengren 1846) och snart vid en mängd större gårdar i flera socknar, bl.a. Frösvidal, Segersjö, Körtingsberg och Skyllberg. Arrhenius (1848) rapporterade detta år om sådan odling vid Karlslund i Längbro på 12 tunnland.
Medan rovan övergetts som människoföda i Hardemo på 1850-talet (Olsson ms) talades det om väldiga rovfält vid Riseberga (Brace 1857) och allmän odling 1857 i Ekeby (Saxon 1932a). Upprepade notiser i ÖLHK (1871–1881) berättade om rovodlingen vid Latorp och Åkerby i Tysslinge men den sades vara obetydlig. Det mest framgångsrika odlingsåret i länet var 1875 då 43 655 tunnor skördades. Odlingen vid Karlslund pågick ännu 1897 (Lagerholm 1896, ÖLHK 1897). Rovodlingen i Närke var då obetydlig (Jonsson 1902). Under 1910–1920-talen gjordes omfattande odlingsförsök med gödsling under uppmuntran från länets hushållningssällskap. Vid Nordhagen i Askersund odlades rovor 1906 på 7 hektar (Ekestubbe 1907).
Broddeson (ms) besökte många rovåkrar fram till 1930-talet. I Mellösa fann Thorén (ms 1930) ingen odling i större skala. De sista noterade rovodlingarna såg Broddeson (ms) 1940 vid Dömmesta i Mellösa och kände Nilsson (ms) vid ett torp husbehovsodlad vid Kolja i Rinkaby samma år.
Rovolja ingick i Svenska farmakopén 10–11 (1925–1946). I Hovsta brukades rovfrö mot koppor och mässling på 1800-talet (Saxon 1934b). Där ”lät man barnet som botemedel mot mässling dagligen förtära en gröt av rovfrö och mjölk” (Tillhagen 1958).
Tångeråsa rovor var förr ett öknamn på socknens invånare (Harbe 1956).