Läke- och färgväxt, allm. utom bl.a. i jordbrukslandskapet och i frodiga lövlundar. En kraftig ökning av förekomsterna i skog i södra Sverige har uppmärksammats under senare år (Odell & Ståhl 1998).
Lämning av blåbär från Litorinatid för minst 4 000 år sedan har hittats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal). Samzelius ms 1758 (”merendels allmän”). Viby Kärr 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
I Bodarne sockens protokollbok för 1831 noterades församlingens beslut ”på landshövdingens begäran, att insamla blåbärsris till garvningsändamål”. Skurviskor av blåbärsris tillverkades i Kumla (Rietz 1862–1867). Bären som användes till målning av nävermössor (Westlund 1898) färgar violett (Gellerstedt 1831).
Försäljning av blåbär till uppköpare var förr vanlig vid herrgårdar och bruk i bl.a. Kvistbro (Harbe 1956). Små inköp för hushållet gjordes 1797 vid Frötuna i Götlunda (Räkenskapsbok 1793–1859). Vid Ekeby komministergård betraktades blåbärssoppan som en läckerhet på 1870-talet (Lundqvist 1931). I Gällersta plockades bären föga under 1850–1860-talen, ”dock till magmedicin” (Saxon 1933).
Vid Hammar gård i Asker såldes de av bärpullan (Lagergren 1922–1925) och blåbärspojkar från Vintrosa- och Vittvångskogarna är kända från Hjalmar Bergmans (1931) berättelser. Litterära blåbär bjöds vi även av Spong (1968) från Aspön ”där de skulle växa ymnigt, hade hon hört, och ifred för alla okynnesungar”.
”På apotheken fås Myrtilii bär. Bären ätas begärligt af barn: torkade läggas på pankakor. Allmogen brukar dem också at der med färga ylle fiolett. Äfwen för durklopp [diarré]” (Samzelius ms 1758). De ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv).
Att ”torkade sväler är bra för magen” (ÖLM 1158) av flera skäl, poängteras i dagens vetenskapliga hälsolitteratur. De ingick tidvis i Svenska farmakopén. Bären åts torkade mot diarré hos människor och kreatur (Saxon 1934a, b; Harbe 1950). Som färska hade de motsatt effekt.
Växten och dess bär kallades av Samzelius (1760, ms 1758) blåbär eller svålon. Det senare namnet saknar dock stöd i uppteckningar i ÖLM och andra källor. I Askersund och Hammar hette de svala, svalbär, svalon och svaler (Kjellmark ms 1857, Olsson ms, ÖLM). Namnet svälon användes särkilt i Asker, Götlunda, Längbro, Lännäs och Mellösa (Gellerstedt 1831, Gyllenhaal ms 1774, ÖLM 32a, 449). I Lerbäck var sväla vanligt (Grill 1964, ÖLM). Det namnet användes i hela Närke innan blåbär blev vanligt (Hofberg 1861, 1868, Blomberg ms, Olsson ms, ÖLM 958).
Beträffande växtnamnet blåbär måste betonas att det, åtminstone i södra Närke, förr ibland användes också för odon. I Snavlunda fick blåbär ibland heta blåbukar (ÖLM), ett namn som vanligen nyttjades för odon, exempelvis i talesättet ”Egen skog ä svälon, anras ä blåbukar” (Saxon 1930).
Lokaler
Med bär utan blådaggigt överdrag
Formen är åtminstone täml. allm. och kallades skomakareblåbär i Hammar (Olsson ms).
Med vita bär
Örebro Lännäs Broddeson (S).