Möjligen inhemsk kärrväxt (jfr Malmgren 1982), under århundraden gynnad av ängs- och betesbruk, nu allm. i frisk ängs- och hedvegetation i Skogsbygden men starkt avtagande på Närkeslätten. I Kilsbergen sågs 28 lokaler inom 6 km² i Garphyttetrakten (Löfgren 1994), i Rinkaby 7 lokaler i den noggrant genomsökta socknen (Nilsson 1986). I naturlig vegetation växer stagg på skogshällar, i bäckraviner, kärr, dråg, bäckomgivningar och vid stränder på vitmossor, sand eller torv.
Förr fanns den ibland i Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903). Av nutida växtlokaler dominerar kvarvarande hagar, skogsstigar och -vägar där bestånden ibland är 100-tals m långa. Den har setts i kraftledningar, åkerrenar, ekhagar, på hyggen, ödetomter, ljungmarker etc.
Stagg har uppdagats i små rester av forna slåtterängar, exempelvis vid Storsjön i Knista där ängen slogs t.o.m. 1936 och bruket återupptogs 1974 (Hallin m.fl. 1992b) och vid Hyttebacken i Kil där slåttern aldrig upphört. Särskilt i södra Närke finns ännu hagar där stagg växer talrik och delvis är dominerande (Hallin).
Första fynd
Samzelius 1760 (utan frekvens eller lokal), ms 1758 (allm.). Lännäs 1846 Hamnström (LD). Viby Kärr 1846 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
”Är ett förtreteligt gräs för slåttermannen, i thy det gör des lia slög och ei gärna faller” (Samzelius ms 1758).
Den kallades fnjugg och finnskägg i Närke (Samzelius 1760). Det förra namnet gavs betydelsen ”någonting på en gång kort och styvt” (Dybeck 1845). Andra namn var stålgräs (Gellerstedt 1831), skägg och skäggägräs (Rietz 1862–1867, Hofberg 1868). I Ekeby sade man också svinaragg, skäckegräs och stäckegräs (ÖLM 1732).
Mellan Lanna och Skärmartorp i Hidinge fanns förr en utäng till Sällvens by som kallades fnuggen efter fn[j]uggagräset där (Harbe 1956).