Kalk- och slåttergynnad ört, inkommen med vallfrö eller tidigare än 1700-talet på annat sätt. ”I Mellansverige finns inte sommarfibblan spontant men däremot som sentida gräsfröinkomling” (Hylander 1943a). Den bör kanske i Närke, som i våra sydliga landskap, betraktas som ”gammal kulturförljeslagare”. Förekomster i naturlig vegetation på kalkbergen påvisar dock möjligen en hög ålder i Närke.

Kjellmert (1947) fann den på 14 lokaler i Svennevad, Dalhielm (1985) betraktade den som spridd–allm. i kalk- och diabasområdena i Hallsberg. De sista slåtterängsresterna med växten förekom på 1930-talet (Sernander 1933, Broddeson ms), om man bortser från några som ännu hålls vid liv genom konstgjord andning.

Många bestånd finns på lokaler i friska eller torra miljöer där igenväxningen är uttalad ss. ekdungar, asklundar, hagar, vägkanter, åkrar m.m. De största ses i kalkrika hagar och fodervallar, i kalkbarrskogar och örtängar kring kalkbrott.