Potatisodlingen i Sverige inleddes, frånsett en tillfällig odling i Uppsala från 1658, som kulturväxt 1724 genom J. Alströmer i Västergötland, samma år som potatisodlingen rekommenderades i kungligt brev (Hebbe 1939, Osvald 1965).

Den tidigaste kända odlingen i Närke skedde vid Göksholm i Mellösa 1746 (Saxon 1935b). Genom statliga insatser gjordes växten känd från 1749 i Värmland och Bergslagerna (Utterström 1943). Uppgifter om införsel från bl.a. Pommern med soldater under 1750- och 1760-talen i Gällersta, Hallsberg och Kvistbro har publicerats (Harbe 1956, Samzelius 1961, Saxon 1923) vilka delvis motsägs av Berg (1934).

Bland de första odlarna var bröderna John Gustaf och Alexander Magnus Färgerborg i Asker genom personligen införda potatisar från fälttåg i Tyskland (sign. rf 1938).

Vid Bålby i Skagershult odlades knölen 1768 (Harbe 1947a). ”Till jordpäronens plantering will intet allmogen gierna beqwäma sig” kommenterade Mörner (ms 1762) men i Asker var den allmänt odlad (Sandahl 1782). Då skedde odlingen mest i trädgårdstäppor, bl.a. vid Vissboda i Lerbäck och i Örebro (Bagge 1785, Waldén 1949b).

Vid Skogaholm i Svennevad odlade bönder och torpare 1790 med utsäde från sätesgården förutom sitt eget. Odlingen sköttes av lejd arbetskraft och lönen utgick i natura och utgjordes av potatis (Eneström 1791, Jansson 1984). På den mellersta av de tre Sundholmarna i Mellösa odlades potatis i nio små ”potatisängar” 1790 och ”jordpärontäppor” fanns inritade på 1804–1805 års karta (Waldén 1952).

Från Kvistbro berättade Arwidsson (ms 1929) att en kvinna i slutet av 1700-talet hade ”så ont om potatis att hon gömde några stycken i sin mössa över vintern för att ha till sättpotatis”. Pionjären i Lillkyrka, potatiskungen i Åsta, Erik Andersson, född 1742, fick Patriotiska sällskapets guldmedalj för sin potatisodling (Jige 1942).

I länet rekvirerades 1748–1749 sex säckar utsäde från England, men de kunde inte tas emot p.g.a. den sena årstiden (Utterström 1943). År 1800 odlades potatis i Lerbäck ”endast i några sängar invid husen på 48 hemman, knappt 200 tunnor skördades” (Sahlstedt ms 1825). Skörden var 5 000–6 000 tunnor 1824 (Salström 1936). I Mellösa ökade utsädet från 40 till 1950 tunnor åren 1802–1869 (Waldén 1952b). Skörden i länet uppgick enl. Rosenstein (1812) till 40 000 tunnor.

På Tiveden förmodades potatisen ha kommit i fickorna hos hemvändande soldater i Djupbäcken och Mortorp efter krigen 1813 och 1814 (Aulin ms 1915b).

Odlingen drabbades av upprepade motgångar. När Thomson (1813) reste genom Närke 1812 var alla potatisland frostskadade. Vid Stenkulla i Lerbäck inrättades en stenkällare för frostfri lagring av potatisen (Sahlstedt ms 1825). Torrötan, eller potatispesten, drabbade Lerbäck 1842 och spred sig sedan flerstädes i Närke (Jonsson 1902).

Potatis odlades direkt i den avvattnade myren vid Porla (Strömstedt 1827) men i Svartå ”vanligen i traktens trädgårdar” (Mau 1832). Odlingen i länet hade ”tilltagit ofantligt... vid backstugor och torpställen utgör den nästan hela jordafkastningen” (Gumaelius 1846). Frösåning skedde årligen av landskamreren Zetterstedt på Kärr i Viby. Potatislandet utkonkurrerade mer och mer trädet i tvåskiftet i Närke (Arrhenius 1848). Vid Brokåsen i Edsberg odlades potatis ”för ladugårdens behov” (Hedengren 1846). Spadet gavs kreatur mot andtäppa i Ekeby (Saxon 1934a).

Odling var mycket allmän i Kumla (Widén 1857) och åtta sorter användes i södra Örebro län 1846 (Osvald 1965). I Hardemo odlades före 1850-talet svenskingar, paltar, fästingar och gränkättar och svenskjolpära (Olsson ms). Tidigt odlade sorter i Mellösa var gammal svensk potatis och vita runda blåpotates (Thorén ms 1930). Vanligast i Kil var sockerpotatis, s.k. knäppingar, men också mandelpotatis och bråpotatis (C. A. Carlsson ms 1931). Magnum bonum fanns i länet 1881 (Jonsson 1902). Vid Stockholmsutställningen 1930 visades 70 olika sorter från Östansjö i Viby (Thorén ms 1930).

Ett par Närkesorter odlades vid Sällven i Hidinge av brukspatron O. Norström, dels Sällvenpotatis, dels kuppotatis (Jonsson 1902, Zetterlund 1881b). Geråsens mandel och Geråsens gula från Viby användes vid bl.a. landshövdingens potatisodlingsstation i Örebro 1883 (Zetterlund 1884). Lunds röda var en känd Närkesort från Hovsta på 1800-talet (Saxon 1931b).

Potatisen i Edsberg sattes när gulärlan anlänt (Harbe 1950). En tidsbild ger fotot i Svenska turistföreningens årsbok 1911 av potatissättning i Hovsta med paroxar.

Sex olika tillredningar av potatis finner man i nionde upplagan av Kajsa Wargs kokbok. Örebro hospital använde sig av potatis i spisordningen bl.a. 1803 och 1807 (Pontén 1975). En orsak till odlingsökningen i Lerbäck var den nyvunna kunskapen om brännvinsframställning (Sahlstedt ms 1825), vilket väl f.ö gällde hela länet.

På 1840-talet omtalades från Askersund sagogryn, stärkelse, potatismjöl, ättika, öl, sirap och gummidextrin tillverkat av potatis (Jonsson 1902). Potatisbladen användes i soppa på försommaren i Tångeråsa på 1870–1890-talen då mjölet användes vid framställning av ”kalas-pannkaka” i Edsbergs härad (Harbe 1956). Keyland (1919a) nämner potatisvälling efter en uppteckning i Kvistbro.

I ett talesätt om flickor anförde Saxon (1930): ”Ho har en änne så stor som um ho äti e halltunna potatis”. I ett annat: ”Tvåhundra liter vatten, en halv säck potatismjöl å e tuberklako blir fin köttkorv hos slaktarn”.

Vanliga namn på potatis i Närke har varit jordpäron, jolpärer, jolpäräpplen, joläpplen och potäter (Hofberg 1861, Djurklou ms, ÖLM 958). Jolgubbar anfördes av Kjellmark ms (1857) och Rietz (ms 1860).

Ett 20-tal förvildningar har meddelats från utkast, men den har nog mest medvetet förbigåtts.