Kulturgynnad läkeört på sjö- och åstränder, i bäckar, fuktiga åkervägar etc. Uppträder på avstånd från stränder också som kvävegynnat ogräs på lagårdsbackar och i åkrar. Den är allm. på Närkeslätten men tunnas ut i Skogsbygden och ansågs vara täml. allm. i Tylöskog (Segerström 1932), i Örebrotrakten (Hedera 1887) och Svennevad (Kjellmert 1947) samt spridd i Hallsberg (Dalhielm 1985).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Hardemo 1851 Blomberg (LD/E&K).
Bygdenamn och bruk
Jungfrutvål var artens namn i Närke (Samzelius 1760). Torskgräs användes i Hardemo mot torsk [svampinfektion] (Saxon 1934b), vilket möjligen avser denna växt.
Bitterpilörtens förmåga att färga ylle gult var känd av Samzelius (1760, ms 1758) som berättade att ”den brukas af dem som wilja hafwa renare och finare hy i ansiktet... Kokad i watn och utwärtes applicerad har den med god nytta blifwid brukad mot tandwärk. Blir äliest recommenderad för sten och utwärtes sår, dem bladen skola hela”. Bitterpilörten ingick i Svenska farmakopéen 1–4 (1775–1790).