Täml. allm.–allm. myrväxt varav flertusenåriga lämningar noterats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896). Den fanns på många avdikade myrar innan avvattningen skedde (Nyberg 1867).
Vanliga växtplatser är bäckkärr, tallmyrar och torvgravar, ovanliga bl.a. svacka i en skogshäll, uppe i borgen vid Tarsta i Sköllersta, samt på frisk mark i blåbärstallskog, i björkhage etc. Vid Herrfallsäng i Hallsberg m.fl. ställen ses den även i rikkärr.
Blomberg (1865a) antecknade den från ”sankmarker omkring norra Hjälmarstranden” vilket delvis preciserades till ”den förr vattenskadade, numera odlade jorden” vid Sickelsjö i Götlunda (Behm 1897).
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.). Götlunda Kåsätter 1858 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Växtens namn i Närke var getpors eller skväkra och kallades allmänt skvattram i Sverige (Samzelius ms 1758). Vid Lågtorp intill Måssebomossen i Asker upptecknades namnet getpors av Gyllenhaal (ms 1774). I Ekeby sade man också skvattra, i Karlskoga vild pors och i Degerfors vildpors eller sjöpors (ÖLM).
Växtens många dygder var väl kända av Samzelius (ms 1758): ”På apotheken fås Rosmarini Sylvestris ört. Brukas i medicin mot kikhosta och utslag. Watn här af destillerat är godt för hufwudwärk utwärtes brukat. Skabb borttages när man dagligen twättar sig med des decoct. Ätes af intet djur utom geten, och en liten nattfiäril, hwars mask äter des blad. Har den starkaste lukt af alla Swenska wäxter, liknar något Rosmarin, men är derjämte ganska widrig och stark, at den beswärar hufwudet. Decoctet här af fördrifwer ohyra från hästar och boskap, när de der med twättas. Quistarna kastade i Swinlängan uträtta det samma för Swinkreaturen. Sägs ock fördrifwa mal och wägglöss. Blandad med biörkolja gifwer lukt åt Ryska jukten [ryssläder]. I stället för humle lagd på dricka förorsakar stark och faselig hufwudwärk.”
Flera uppteckningar om bruket av skvattram tycks vara grundade på självsyn, bl.a. i Viby, där ”koka di hela växten å drack för magen, ja dä skulle vara bra ändå” (ÖLM). ”Getpors skall leggas i svinhuset ner di är skubbota, granris skall vara med” (Berglund ms 1867). Det var ett vanligt bruk i Edsbergs härad att blanda getpors i sänghalmen mot värk (Harbe 1950). I Mellösa smaksattes dricka med skvattram under 1800-talet (Nerén 1949 [socknens pors och getpors tycks båda avse skvattram]).
Skvattram inköptes till Örebro hospital 1797, 1802 och 1809 för bruk mot vägglöss (Pontén 1975). Den ingick i Lekebergs-moras leveranser till Laxå husapotek på 1820-talet (Laxå bruks arkiv) och i Svenska farmakopén 1–7 (1775–1869). Medicinalstyrelsen uppmuntrade droginsamling av den under andra världskriget (Bondeson 1941).
Pigorna vid Tjälvesta i Snavlunda satte skvattram i dassen mot flugor när det blev vår (Spong 1961b). I Hidinge sade man att ”jetapårs har vita roser” (ÖLM). Kanske var den mossros som Heidenstams mor bar vid bröstet vid hennes bröllopsfest (Heidenstam 1941 s. 14) en skvattramblomma.