Möjligen delvis inhemsk värmekrävande växt på mineralmark, särskilt vanlig i kalk- och på banområden, täml. allm. i Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986) m.fl. socknar. I Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 2 lokaler. Kunskapen om underarter och varieteter i Närke är bristfällig.
Växtplatser är åskullar, diverse sand- och grusmarker, odlingsrösen, kalkbrott, lagårdsbackar etc. Särskilt rika bestånd ses efter kalkgrusade vägkanter. Massuppträdanden av växten noterades bl.a. i Sköllersta vid Pålsboda station 1989 och Bännebo hållplats 2000.
Se även: stor getväppling Anthyllis vulneraria subsp. carpatica och liten getväppling Anthyllis vulneraria subsp. vulneraria
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (Hallsberg Herrfallet, Hidinge/Vintrosa Lanna höjder och flerst.). Glanshammar Skala 1856 Anonym (OREB).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades örnblomster (Samzelius ms 1758). Gellerstedt (1831) angav också namnet räfklor, vilket möjligen inte gällde i Närke, och att växten färgar gult.
Getväpplingfrö kunde fås genom Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891), ”mest tyskt” saluhölls i Sverige 1893–1952 (Lyhagen 1991). Foderodlad som ”sandväppling” vid Stjärnsund i Askersund 1900 (Jonsson 1902a). Broddeson (ms) såg den odlas på sandiga åkrar vid Långhamra i Kräklinge 1929.
