Prydnadsbuske från Sydeuropa, förvildad i Sverige sedan 1890-talet, i Närke genom trädgårdsutkast och länge kvarstående på ödetomter. Ca 300 lokaler har registrerats, bl.a. 56 bestånd i Viby (Nilsson 1978).
Syrenodling i Örebro är känd 1749 (Linné 1751) och 1777 (anonym notförfattare i Saxons utgåva av Sahlin 1737).
Den tycks ha odlats på 1700-talet i Hammar vid Olshammars då nedbrunna äldre boningshus ss. ”stora syrenhäckar” (Heidenstam 1941).
Första fynd
Sernander 1933 (Ramundeboda gästgivargården 1932, öde sedan 1897). Askersund 1881 A. S. Trolander (LD, UPS).
Bygdenamn och bruk
En syrenberså fanns vid Lassåna bruks herrgård i Ramundeboda omkr. 1800 (Wallin 1921) och den odlades här och där i socknen på 1840–1850-talen (Aulin ms 1913). I Lerbäck känner man den åtminstone från början av 1800-talet (Sahlstedt ms 1825).
Bondsyren kan sägas vara en ”karaktärsrelikt vid gamla boplatser” i Kilsbergen, bl.a. vid Lunnagården i Hidinge kvarstående sedan omkr. 1850-talet (J. G. Andersson 1956). Flera buskar lever kvar på gamla ödetomter efter mer än 100 år ss. vid Kullen ovan Ljungstorp i Kvistbro. Gården brukades 1833–1875 och busken fanns kvar 1996 (M. Andersson). Gården Skaten i Kil övergavs 1879 och 1995 sågs syrenen på ödetomten (Sundkvist).
Syren planterades allm. längs järnvägarna (Sundius 1906), möjligen fr.o.m. 1850-talet, och åtskilliga kvarstående buskar finns idag vid banvallar och bangårdar.
I Edsberg, Gällersta och Knista tillverkades räfspinnar av syren (Harbe 1956, S. Svensson 1970). I Ekeby och Kumla tog man in prydande syrenkvistar att blomma till påsk (Hilmersson 1990, Olsson ms). Bladen lades i Lerbäck och Kvistbro på 1800-talet på mindre bölder och sår (Harbe 1950, Saxon 1934b).
Lokaler
Med vita blommor
Vitblommiga syrener är vanliga i odling och har setts förvildade. De skiljer sig från röd- och lilablommande även genom sin ljusgrönare bladfärg.