Läkeört, på Hjälmarslätten allm., i Skogsbygden delvis spridd–täml. allm. i ålundar, vägkanter, diken, sandjordsträdor, tippar, hassellundar, åkerkullar, parker m.m.
Första fynd
Samzelius 1760 (Närke), ms 1758 (allm.). Bo 1859 Azn (OREB), Asker Stockebäcks äng 1859 J. W-k (OREB).
Bygdenamn och bruk
Flenört anmärktes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”På apotheken fås Scrophulariae rot. Med decoct af örten twättas skabbiga swin. Brukad som thée drifwer starkt i swett och är god i bröstånga” (Samzelius ms 1758). Flenört har använts som medel mot en rad sjukdomar. Bruket att tvätta skabbiga svin med dekokten gällde i Norge och S:s uppgift härrör möjligen från läromästaren Linné snarare än från Närke. ”Örten inbjuder inte... till några excesser, ty när man gnuggar den mellan fingrarna avger den en vidrig lukt; dessutom smakar den bittert och kan, om man äter den, framkalla kräkningar och utlösa en våldsam diarré” (Sandberg 1983).
Växten kallades svinknyl i Närke (Samzelius 1760) och allmänt i Sverige flenört (Samzelius ms 1758).