Gammal kulturföljeslagare, allm. i hela Närke och var troligen så även förr trots enstaka uppgifter om motsatsen. Den har registrerats från 1 000-tals lokaler i Närke, bl.a. åker, trädgård, vägkant, hassellund, åkerholme, hage, örtrik granskog, skarp tallmo, kalkberg och gödselstad.
Broddeson (ms) ansåg 1924 att den ännu var allm. i ängarna. I ett särskilt undersökt område vid Garphyttan–Ånnaboda i Kilsbergen sågs 42 lokaler inom 6 km², många av dessa var utsatta för igenväxning (Löfgren 1994, prickkarta). I en del rester av forna tiders ängar, ss. i Berga äng i Asker, tynar växten steril på ytor om 100-tals m² p.g.a. tätnande träd- och buskskikt.
De mest omfattande bestånden tycks ha funnits vid Hjälmarsnäs säteris äng på åsen mot Edsön: ”oändelig mengd swinrotor intogo ytan alldeles” (Gyllenhaal ms 1774) och i Garphyttans nationalpark, där slåtterängen 1993 innehöll 1 000-tals m² av ymn. svinrot.
Första fynd
Samzelius 1760 (”öfwertäcker alla ängar”), Samzelius ms 1758 (Kvistbro, Svennevad och flerst.). Viby Hamra äng [1840-eller 1850-talet] Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Samzelius (1764) och Robson (1833) poängterade att arten växte vild i Närke, vilket möjligen tyder på odling i köksträdgårdar. ”Roten af denne tages med större nytta til apotheken än af Scorzonera hispanica Sativa, som äger långt mindre kraft. Roten eftersökes begärligt af Swin, som för den skulle upböka ängswallen, hwilket ei båtar landtman”. Roten användes som sparris och som nödbrödsämne (Gellerstedt 1831).
Den kallades i Närke svinrot (Samzelius 1760), ett namn som brukades allmänt i Sverige (Samzelius ms 1758).